Nu vill jag bara skriva hur sjukt samhället egentligen är.

Kommunen lägger ner skolor och personalen på ålderdomshem är skrattretande liten. Vad är det som händer?

Jo, dom sparar. Det kan man läsa överallt. Spara. Spara. Spara. Ekonomiska krisen. Spara. Spara. Spara. Spara osv osv… Och sen i våras, eller när det nu var, läste jag i Falun Kuriren att dom skulle göra renoveringar på LUGNET för flera milijoner kronor. Och bygga ett nytt statshus, eller vad det nu var, borta i Stockholm. Sjukt, om du frågar mig.

Det är ju förihelvete framtiden och det förflutna vi drar in på! På dom som kommer att tjäna vårt land, och de som kämpat för att vi är där vi är idag. Det är dom vi drar in på. Kom ihåg det.

Om jag bodde på ett pensionärshem så skulle jag känna mig grymt övergiven. Av familjen, vännerna och landet jag arbetat för. Jag skulle känna att kommun-gubbarna helt glömt bort mig, och bara inväntade min död med största glödje. Så att de slipper spilla pengar på mig som hade kunnat gått till något annat istället. Och sen att personalen knappt har tid med mig..nej..jag skulle bara längta efter att få dö. Fast det kanske är det som är meningen. Att dom vill få gamlingarna att längta efter döden..hemskt om det faktiskt är så det är..herregud.

Och alla dom som går i skolan. Eleverna märker inget. Dom är ju vana vid att ha det på ett sätt i skolan, så dom vet inte hur kass mat dom har. Tillexempel. Och alla lärare som dom sparkar..dom får det ju extra tufft..och att dom ska placeras på ett sånt där pensionärshem. Nej! …

Det här är en låt som man kan drunkna i. Glömma omvärlden, och bara koncentrera sig på tonerna som letar sig ut ut högtalarna. Helst ska man ha högsta volym och göra föräldrarna galna. Då är det perfekt och man känner sig så fri ^^

Bottnen på den sjudande oceanen som härjat över mitt liv var närmare ytan än vad jag alltid trott.

Det mörka vattnet som först verkade vara flera meter djupt, visade sig bara nå mig till midjan. Men det hade räckt för att få mig att tappa självbefattningen och sjunka djupare inom mig själv än vad jag någonsin gjort förut. Det hade inte funnits något möjlig sätt att sakta vada tillbaks mot det normala. Mot den verklighet jag saknade så mycket.

I alla fall om ingen sträckte fram en hjälpande hand, och drog mig tillbaks från den mörka kylan som sargat mitt hjärta med tankar och handlingar som säkert inte gjorde min situation lättare att uthärda.

Men jag var för feg för att doppa mig helt, och bara låta allt vara och acceptera verkligheten jag levde i. Det kunde jag inte, för jag ville veta vad jag gjort för fel. Och hur det börjat.

Det låter knäppt. Men jag har inte en aning om hur stormen började.

Inte en susning.

Bara att jag en dag vaknade, och då var ovädret över mig och det hade inte en tanke på att försvinna.

Kanske hade jag varit för optimistisk och trott att solen kunde skina över mig år efter år.

Jag halkade på en sten och hela jag sjönk ner under ytan. Jag skrubbade upp ett sår som vållade mig mycket smärta. Sedan sjönk jag längre ner i djupet, längre än tidigare, och jag kunde inte simma tillbaks upp till ytan. Substansen runt om mig var för tunn och döv för att mina fingrar skulle kunna gripa tag i den.

Där stannade jag. Och jag kunde inte förmå mig till att öppna munnen och yttra ett enda litet ord, men rädsla för vilka förödande konsekvenser det kunde få.

‘Nej’.

Att det ska vara så svårt.

Sedan hände det som jag inte trott var möjligt. Någon ryckte upp mig ur dvalan jag själv försänkt mig i.

Jag kunde sitta nära stranden nu. Och stormen hade nästan dragit förbi, bara några envisa vågor drog i mig och försökte dra mig tillbaka till djupet. Varje gång som det hände, och jag nästan låtit mig dras med tillbaks var min räddare där och släpade med mig tillbaks mot torra land. Men runt en meter från den inbjudande stranden släppte min hjälte mig och sa att jag var för tung att bära, att jag måste klara mig själv.

Då kom den starkaste vågen av dem alla och drog och slet i mig tills jag var helt söndertrasad och grät av alla de stenar den dragit med sig och släppt på min sedan länge ömma själ. Med mina sista krafter ställde jag mig upp och skrek det lilla ordet som så länge bott inom mig.

‘NEJ!’

Det blev helt tyst och vågorna lämnade mig ifred, och jag kunde i lugn och ro gå de sista stegen mot den varma sanden.

Varför i helvete är vi så jäkla fixerade över hur vi ser ut?

Man kan ju tro att det är det allt går ut på! Att vi ska ha en felfri hy, ha de senaste trenderna i garderoben och den bästa ego bilden. Men det är ju så det ska vara nu. Jag klagar inte, jag bara säger det att vi tar det för allvarligt. Det knäcker oss, och vi blir lättpåverkade. Blir vi kallade fetto, så tycker vi plötsligt att vi ser enorma ut fast vi egentligen bara är skinn, ben och liite kött. Du förstår vad jag menar…?

Vi borde alla inse att vi duger som vi är. Att vi är unika. Varenda en av oss.

Jag läste för ett tag sen i en tidning där killar snackar om tjejer; ”utsidan ger insidan en chans” Sant, tycker jag. Men killar, det handlar om så mycket mer. Det ansiktet som ni kallar ‘snyggt’ ser inte bara bra ut. Det utstrålar glädje. Det är det som ni egentligen kallar ‘snygg’. Tror jag. Glädjen och känslan att personen respekterar sig själv för den den är. Det är det ni ser. Glädjen. Lyckan. Så alla glada är snygga. Man blir fin när man ler. Tro mig.

Själv har jag nog aldrig sett en ful människa i hela mitt liv. Tänk efter riktigt noga, så kan jag slå vad om att du inte heller har det.

Imorgon händer det. Allvaret börjar igen efter så många lat-dagar som bara har gått till spillo. Under hela, jäkla sommarlovet har jag inte gjort en enda minnesvärd sak. Allt har bara varit som det brukar. Men det var bättre än förra sommaren. Det kan jag lova dig.

Förra sommaren svek självförtroendet mig totalt. Det liksom bara flög ut och lämnade mig över en natt. Och jag fattar inte hur det blev så, ingen hade ju gjort mig något. Kanske att det började med tanken ‘ingen vill va med mig’. Men nu i efterhand har jag ingen aning om var den kom ifrån. Kanske var det så att ingen ringde till mig och undrade om vi kunde hitta på någonting. Men jag kunde ju lika gärna ha ringt någon, men det gjorde inte. Kanske ville jag att de skulle komma till mig, och inte tvärtom. Som en trött lejoninna som väntar på sitt byte..

Men den sommaren är förlänge sedans glömd. Av alla. Även av mig, fast den ibland hugger till innom mig och får mig att lova mig själv att något sådant aldrig ska få hända igen. Aldrig.

Ensamheten kan få en att göra i princip vad som helst. Den tryckande känslan av att känna sig obehövd, får en att inte se det som är bäst för en själv. Man gör saker utan att bry sig om hur det kan sluta för en själv. Det vet jag. För så var det för mig. Jag gjorde en sak, för jag kände mig så oälskad så jag brydde mig inte om att jag antagligen bara blev utnyttjad..

Ingen pratade med mig. Ingen, förutom morsan, sa att jag var älskad. Allt känndes meningslöst, och dom enda anledningarna till att jag gick upp på morgonen var att jag ville veta om morgondagen kunde medföra sig något bättre än gårdagen och att man inte bara går och dör så där upp och ner.

Nån som har sett Lonesome Dove??

Nej..trodde väl det ^^

Jag vill inte låta snobbig eller fördommsfull. Men det är knappt en kotte som kollar på western filmer nu mera. KNAPPT EN KOTTE. Remember that’!

Men det har i alla fall jag. Sett Lonesome Dove, alltså ^^ den är inte alls som typ, ‘För en handfull dollar’ med Clint Eastwood. Det är mycket mera känsla i den, och det gillar jag! Man rycks verkligen med i handligen, och förstår personernas känslor och problem. Den är inte galopp i väg på en häst och pang pang på närmaste indian. Den är så mycket mer. Tro mig. Det är i alla fall värt att ge det en chans.

Först vill jag bara säga att det är en serie. Och att man har gjort en ”film” som utspelar sig före serien, och en efter. Vi gjorde så att vi såg ‘början’ och ‘slutet’ innan vi såg mitten parten och originalet som alla normala typer hade gjort. Men det gjorde absolut ingenting. Trust me. ”Dead man’s walk” sög. Om vi säger så..den var mest bara tråkig och ja, tråkig. -.-’ Men ”Streets to Laredo” var lika full av känslor som själva serien. Den var ja, tragisk. Så sorglig och trovärdig. Defenitivt värt att se. Dom berör en verkligen. Det gjorde dom i alla fall med mig..rörde om innom mig och fick upp mina ögon för western filmer på nytt.

Om – om – ni undrar var man kan få tag på dom..så ginza.se. ^^

En sak som jag har fått klart för mig är att det finns olika sorters ensamheter.

Man kan vara ensam mitt i en stor folk grupp. I ett gäng, eller i det minsta av alla kompis gäng. Det är det att man på det ena  eller andra sätter inte känner sig behövd. Att man lika gärna kan gå därifrån utan att andra märker någon skillnad. Man kan vara hur populär som helst, men ändå känna sig som den ensammaste i världen. Du förstår vad jag menar?

Sen finns det mobbing. Alla är emot en, precis närsomhelst och hursomhelst. Själv har man inte en aning om varför, bara att det är en själv som det är fel på. Men det är det oftast inte. Det är skit snacket som ligger bakom..ett elakt rykte som alla vet om utom man själv. Det är den som jag tror gör mest ont. Att gå omkring och känna att alla hatar en utan att ha en aning om varför…

Min ensamhet var mer den förstnämda. Men ändå inte. Nån slags version av den, tror jag. Men det här är nog de två huvudtyperna utav ensamhet, och sen finns det en massa olika varianter av dom.

Nej, herregud! Det låter ju som om jag snackar om typ produkter eller nån sjukdom. Inte om en känsla..herregud. Förlåt…men jag ska vidare utveckla det i morgon. Nu ska jag gå och se en film med familjen..så puss på er!

Jag hatade mitt liv. Jag var allt annat än snygg och schysst.

Jag hade skolios och finnar. Och det satte ner mitt självförtroende på noll.

Jag slutade helt att träffa omvärlden efter skoltid. Till sist blev jag tjejen som man bara träffade i skolan, hon som bara fanns där. Hon som inte sa något, bara var glad om hon fick vara med. Och det slutade med att ingen sa hej till mig på morgonen. En kväll grät jag till och med, men bestämde mig för att dra till ungdomsgården nästa dag…

…men det var ett misstag.

Jag gjorde bort mig, och var allmänt tråkig. Nu i efterhand fattar jag inte varför jag försökte vara med dom som frös ut mig. De ville ju inte ha mig, så varför skulle jag då vilja ha dom? Men det var ju i och för sig mitt fel att det blev som det blev. Jag slutade bry mig om att vara social. Och eftersom att jag inte frågade någon av dom om dom ville hitta på något, så frågade inte dom mig. Visst låter det ganska rimligt?

Sen var det klassresan. Guud vad jag INTE såg fram emot den. Men det blev bättre än vad jag hade förväntat mig..jag sket i tjejerna och strövade istället omkring på egenhand.

Några killar lät mig hänga med dom. Det var riktigt schysst gjort. Det var det verkligen. Ibland undrar jag om inte killar ändå är schysstare än tjejer…

För någon månad sedans läste jag i ”Julia” om en tjej som var ensam, och svaret någon psykolog elr vad det heter -.- -.- ..gav var typ ”välj ut en tjej ur gänget som du vill vara med. Var med henne och så kommer du nog att bli med i gänget till sist.”

Kom ihåg att jag inte minns exakt..att det bara är på ett ungefär. Men ändå, det är något som den där svars-typen inte verkar ha fattat. Om man blir utfryst av ett gäng, så är det för att de inte vill ha en med. Det kanske bara är en i gänget som inte vill det, och sen har snackat en massa skit med sina kompisar om dig. Och då blir de av samma mening. Nästan. Kanske. Men det är det som är själva grejen.

Om de inte vill ha dig, så vill du inte ha dom heller.

Häng istället med några andra, även om det kanske blir killar eller någon i en annan klass. Eller skola. Men då har du i alla fall någon att vara med. Och det är inte roligt att vara med  några som inte vill ha en. Det gör bara allt ännu värre. Man känner sig utstött, överflödig och bara i vägen och inte välkommen. Var dig själv, och gör det som ditt hjärta säger åt dig att göra så kommer du att må så mycket bättre. Lyssna inte på alla röster runt om dig. Bara om dom känns rätt. Lyssna inte på den här texten. Bara om den känns rätt för dig.

Kom ihåg, tro och lyssna på dig själv.