Fick en plötslig ingivelse att berätta om allt. Alla ex, min inbillade ätstörning, bloggen.. allt det där mörka.

Körde ytterligare ett helkropps pass på gymmet idag.

Burpees, armhävningar, squat med hopp, lunges med hopp, plankan, hängande benlyft

Gick helt okej, vart någorlunda slutkörd. Det var roligt också, så det kommer nog göras igen

Den moderna julen handlar inte om att hylla Jesus födelse. Den handlar om tomtar, presenter och gemenskap. Det är den dagen på året man tillbringar med sina nära och kära. Man visar varandra uppskattning, därför att man är glad över att ha varandra genom livet. Det är en högtid vars förberedelser lyser upp i vintermörkret och gör det här halvåret lättare att uthärda. Vi hyllar livet – att vi snart tagit oss igenom ett helt år till

Blev gym idag istället. Det var roligt, sitter i soffan just nu och är trött. Ska satsa på att ta mig dit imorgon också.

22 December

Militärpress

Bänkpress

Skivstångscurl

Ryggliggande benlyft

Knäböj med upphopp

Plankan

Är tjock verkligen det värsta en människa kan vara?

Nej.

Varför pratar vi ofta som att det är det då? I synnerhet om oss själva?

Jag trivs med min kropp, är nöjd med den och älskar mig precis som jag är – så länge jag inte ser mig själv i spegeln.

Det var länge sedans jag njöt av att äta någonting gott och onyttigt. Kampen innan när man försöker intala sig själv att man inte borde äta kakan, att man inte gjort sig förtjänt av att unna sig något och ångesten efteråt. Det slutar ofta med att jag hetsäter och sen spyr upp det. Hur blev det såhär fel?

Jag älskar att träna och att äta nyttigt. När jag mådde som bäst tränade jag ca 4 gånger i veckan och åt bra mat under veckan, på helgen åt jag godsaker och njöt av dem. Jag hade energi, livslust och jag var glad. Jag kunde slappna av. Jag vill hitta tillbaka dit.

För att göra det tror jag att jag måste börja om. Tillåta mig själv att vara nybörjare igen och släppa tag om det som varit. Förstår dock inte hur det ska gå till – men det kändes så rätt och så bra när jag skrev det. Jag ska byta gym, börja med zumba och fortsätta springa. Hitta nya nyttiga maträtter och inte vara rädd för att prova någonting nytt.

Imorgon.

ps. blev inget gym idag

Lördag 20 dacember, helkroppspass

*Bänkpress

*Knäböj

*Stående vadpress

*Marklyft

*Hängande benlyft

*Magmaskin

*20 min uppvärmning

Före: banan+yoghurt, vitamin brustablett

Efter: Fiberhavregrynsgröt+banan+keso+ägg, te

Några veckor hemifrån löser alla problem.

Har under några veckors tid bott hemma hos en väldigt kär vän och nu när jag ”till slut” har kommit hem igen känns allting så himla mycket bättre. Jag är lugnare i mig själv, jag stressar inte, känner inte av sötsuget, träningshetsen och matångesten lika hårt – det är fullkomligt hanterbart! Främst av allt så är jag inte irriterad längre och jag känner mig näst intill harmonisk.

Allt har sin tid, det är okej och jag är vacker.

Känner att jag vill så mycket. Vara upptagen, se fram emot saker, ha vänner, ha intressen. Jag vill så hemskt gärna.

Men jag orkar inte? Jag vet inte vad jag ska göra? Hur ska jag bete mig?

Vet av tidigare försök att jag är super bra på att planera in saker och att prata om det. Sen att faktiskt genomföra det är en helt annan sak Är sjukt glad att det snart är ett nytt år, bara några få dagar kvar nu!! På något löjligt vis så känns det som en bra nystart. Ska i år inte ha några nyårslöften – ska sätta upp mål istället.

Idag om ett år ser mitt liv förhoppningsvis helt annorlunda ut. Drömscenariot är att jag har flyttat hemifrån, har ett jobb och planerar inför att plugga vidare inom hälsa/träning, jag tränar 3 ggr/veckan och tycker det är roligt,  jag har en trygg vänskapsrelation, har en hobby/intresse, matångesten är så gott som borta och jag tycker det är roligt att gå upp på morgonen.

Drömscenario.

Det finns en viss trygghet i att vara nedstämd, men jag vill må bra. Jag vill leva ett liv jag tycker om, jag vill umgås med människor jag tycker om, jag vill ha en hobby eller utöva ett intresse, jag vill vara intressant – ambitiös, glad, naiv och självsäker. Det är så lätt att tappa bort sig själv.

Jag vill, jag vill, jag vill.

Börjar bli taggad på livet igen. Inte skolan dock, men resten. Privatlivet. Träningslusten börjar komma tillbaka och det är jag glad för, saknar det otroligt mycket egentligen. Ska nog byta gym till ett inne i stan. Det kommer bli påfrestande då jag är van vid ”mitt” gym som ligger i ett mindre samhälle på landsbygden. Det är inte så mycket folk där, och när det är folk där kan alla prata med alla. Tänker mig att det inte alls är så inne i stan, där är det mer människor och alla kör liksom sitt.

Har i alla fall hittat ett gym som jag tror inte är lika populärt som te.x friskis & svettis och må bättre. Jag hade åtminstone inte hört talas om det innan jag snubblade över det bland googles sökresultat. Håller tummarna för att jag ska kunna göra det till ”mitt”.

Det är dags att fortsätta utmana den sociala ångesten.

***

Det är December, snart jul och snön har knappt lagt sig på backen. Soltimmarna är få och ofta känns det som att vi lever i ett oändligt mörker med väder. Ändå känner jag att det inte är riktigt dags att ge upp om livet än – hur tungt det än känns om morgnarna. Hur ogärna jag än vill gå till skolan för att möta alla människor och måsten så försöker jag ta mig igenom dagen. Veckorna, månaderna, livet. Ibland känns det lättare att bara fokusera på här och nu. Att släppa alla tankar på vad som ska göras, vad man vill göra och behöver göras för att bara koncentrera sig på det man gör för tillfället. Även om det är så mycket som ingenting.

Jag tror att jag som så många andra har fallit offer för mörkret och självömkan – för vardagslivet på repeat och avsaknaden av njutning. Stress, matångest, träningshets, stolthet, prestationsångest, sömnbrist, självförnekelse och ensamhet. Negativa känslor som blivit så vanliga att vi inte längre reagerar på dem, varken hos oss själva eller andra. Det har helt enkelt blivit en del av vardagen och vi är nog många som inte vill se allvaret i att ha en dålig relation till sig själv – eller för den delen inte ens vilja se den dåliga relationen.

Är det ens tillåtet att vara så här less på sig själv? Vill inte tillåta mig att göra det jag mår bra av, vill inte tycka synd om mig själv, orkar inte gå i skolan, orkar inte träna, orkar inte vara nyttig, orkar inte äta ohälsosamt – ändå gör jag precis allt det och inte mår jag bättre för det.