Jag ser upp mot människor som står för den dom är och struntar i vad andra tycker och tänker om en.

Och jag önskar jag kunde säga att jag är en av dom…

Okej. Hon hatar mig. Och jag fattar inte varför.

Hon skickade en kompis till mig för att fråga varför jag var sur på henne. Det är bara ett problem, jag är inte sur på henne. Visst, jag har en väldigt god anledning till att vara sur på henne..men det är jag inte. För det var inte hennes fel…det var mitt eget.

Det var inte deras fel att de började se rakt igenom mig och behandla mig som luft. Det var mitt eget. Att jag slutade vara social efter skolan gjorde att de tröttnade på mig. Så jag får helt enkelt skylla mig själv at jag tog bussen hem varje dag utan att dra till ungdomsgården eller till någon kompis. Det var felet, och det som avgjorde om jag skulle få vara med  även i skolan.

Det är anledningen till att jag skulle vara sur på henne.. och det är jag inte. Det är hon som är sur på mig. Sen fick jag höra att jag har snackat skit om henne.

-Ööh…okej..? Var min första tanke. För jag har inget minne av att jag har gjort det. Om hon skickar sin kompis igen, ska jag be henne fråga henne vad det är jag har sagt. För det skulle jag gärna vilja veta. Hon går runt och bär på en ilska mot mig, och jag vet knappt vad det är jag har gjort henne.

Om hon ändå kunde säga till mig vad jag har gjort, mer i detalj, och säga vad hon vill att jag ska göra. För det funkar inte att gå runt och, ja, ogilla någon hela tiden. Ingen mår bra av det, varken hon eller jag. Eller någon av dom runt om oss. Eller hur?

Det enda jag känner för henne är en version av respekt. Den här tjejen är sig själv utan att bry sig om vad andra tycker. Och det beundrar jag. Hon är helt olik mig, som tänker på vad andra ska tycka om mig. Och det suger, men det går att vänja av sig med. Fast det blir nog svårt att styra in sina tankar på en annan bana än den som de vilat på under en viss tid.

Men du kanske har förstått vad det är jag vill få fram, att någon är sur på mig och enligt mig har hon ingen anledning till att vara det…

Du är en ängel med brustna vingar. Om jag fick göra så som jag vill, så skulle jag laga dom åt dig och säga åt dig att flyga tillbaks till dom som är som du. Till änglarna. Du är helt enkelt för snäll och värdefull för att få vandra omkring bland oss vanliga, elaka dödliga. Du sprider ljus där du går, och fyller alla med en glädje dom inte visste att dom hade.

Det är den du är för mig. Du är min ängel som svävar runt omkring på jorden, och varje gång du är i min närhet sprider sig en tillbakahållen lycka från hjärtat upp till läpparna och jag ler.

Klockans svarta visare närmar sig sakta tio. Sekunderna tickar tyst förbi i en mörk vrå någonstans i världen. En sekund vi aldrig mer kommer att kunna uppleva som nuet, aldrig mer kunna behandla och forma så som vi vill leva den. Aldrig mer kommer det att vara exakt så som det var då. Aldrig, aldrig mer…

Om man ändå kunde vrida fram tiden och ta en liten tjuvtitt på hur morgondagen kommer att te sig, och sedan ligga och grubbla på hur man ska kunna ändra på det så att inget behöver bli fel och sårande. Tänk om…ja, vilket liv man skulle ha då. Helt utan dramer och känslor. Trist.

Klockan tickar vidare mot undergången som någongång måste stunda. Tick tack. Tick tack. Vi vet vad vi måste göra. Vi vet vad det är vad vi har gjort. Om man kunde vrida tillbaka klockan, så att tiden snurrade tillbaka tillsammans med visrana så skulle jag göra det. Jag vet inte varför, jag vet inte hur långt och jag vet inte ens hur jag kom på själva idén.

Vi mår alla olika bra av olika saker och olika situationer. Jag tror att jag mår som bäst när jag sitter för mig själv och filisoferar över något på datorn. Jag tror faktiskt det. Jag och mina drömmar är något ingen annan kan förstå sig på. Inte en enda människa i hela världen kan förstå sig på dom ändå in till roten, så som jag gör. Ingen. Har något väl nästlat sig in genom ena örat kommer det aldrig ut genom det andra. Det biter tag i någon ojämnhet djupt där inne och gror fast…

Jag vet inte ens vad det är jag sitter och skriver om nu. Det är bara ord som flyger fram inne i hjärnan på mig och bildar en sorts sammansatthet om ingenting. Man tänker på det man ska trycka ner i nuet för att tangenterna ska bilda de ord man önskar, samtidigt som man funderar ut nästa steg i planen. Och det är oftast det första som faller en in som är det som passar bäst.

Det är en låt jag lätt kan kalla en djup sång. Den är så känslofylld, och får mig nästan att fälla en tår. Den är så vacker, och får mig att tänka på den vackraste personen i världen.

Så låt mig presentera… Jerry Williams med ”It started with an love affair”!

En underbart bra låt med Breaking Benjamin

Det har varit en helt underbar vecka!

Den absolut bästa på länge, allting har känts så otroligt enkelt. Skolstarten har förändrat mig så totalt mycket, tror jag. Jag vågar vara mer social och säga hej när jag ser nån som jag känner. Men det förståss, det gör väl alla..är väl bara jag som är lite efter. Som vanligt.

Vi har fått skåp. Med nycklar. Och jag har lyckats glömma nyckeln i låset x)

Jag fattar inte riktigt varför.

Men jag finner färgen svart tröstande. Trygg. Och den känns som hemma.

Mörka, sorgliga bilder med mycket känsla är fasinerande.  Typ. Du kanske vet vad jag menar, tryggheten att veta att något okänt känns så välbekant. Det låter overkligt, omöjligt och kanske till och med dumt. Men jag känner mig hemma bland allt det mörka och det dunkla. Bland det som finns, men inte så många tänker på att det faktiskt existerar. Det låter sjukt, i know. But that’s what i feel inside, and noone can changs that. Noone in whole damed world!

Jag vill slippa se att folk går omkring alldeles ensamma för sig själva. Det är hemskt. Jag vill gå fram och säga hej, men något djupt innom mig hindrar mig och jag när jag väl skurit söder det osynliga hindret är personen borta eller så blir jag iväg dragen någon annan stans. Jag hatar det. Men i morgon ska jag göra allt jag kan för alla dom som ser ensamma ut. Det är en tjej i min nya klass, jag förstår hur hon tänker. Och hur hon har det. Alla klasser blev ju splittrade, och det blev nog bara hon från sitt kompis gäng som kom i samma klass som jag. Så då har hon nog tänk att lektionerna uthärdar hon på egen hand, och rasterna med hennes vänner.

Tror jag.

Imorgon ska jag säga hej till henne.

Nu har jag precis kommit hem från min första dag i den nya skolan. Och det var deffenitivt den bästa skoldagen jag någonsin upplevt på länge!

Allvarligt, jag ljuger inte. Varför skulle jag göra det? Nu, idag kännde jag mig verkligen behövd och älskad. I promise. I love u S & M!!

Vi hade inte en enda lektion idag, men imorgon kommer det att bli som en helt vanlig skoldag. Lektioner och allt sånt.