Klockans svarta visare närmar sig sakta tio. Sekunderna tickar tyst förbi i en mörk vrå någonstans i världen. En sekund vi aldrig mer kommer att kunna uppleva som nuet, aldrig mer kunna behandla och forma så som vi vill leva den. Aldrig mer kommer det att vara exakt så som det var då. Aldrig, aldrig mer…

Om man ändå kunde vrida fram tiden och ta en liten tjuvtitt på hur morgondagen kommer att te sig, och sedan ligga och grubbla på hur man ska kunna ändra på det så att inget behöver bli fel och sårande. Tänk om…ja, vilket liv man skulle ha då. Helt utan dramer och känslor. Trist.

Klockan tickar vidare mot undergången som någongång måste stunda. Tick tack. Tick tack. Vi vet vad vi måste göra. Vi vet vad det är vad vi har gjort. Om man kunde vrida tillbaka klockan, så att tiden snurrade tillbaka tillsammans med visrana så skulle jag göra det. Jag vet inte varför, jag vet inte hur långt och jag vet inte ens hur jag kom på själva idén.

Vi mår alla olika bra av olika saker och olika situationer. Jag tror att jag mår som bäst när jag sitter för mig själv och filisoferar över något på datorn. Jag tror faktiskt det. Jag och mina drömmar är något ingen annan kan förstå sig på. Inte en enda människa i hela världen kan förstå sig på dom ändå in till roten, så som jag gör. Ingen. Har något väl nästlat sig in genom ena örat kommer det aldrig ut genom det andra. Det biter tag i någon ojämnhet djupt där inne och gror fast…

Jag vet inte ens vad det är jag sitter och skriver om nu. Det är bara ord som flyger fram inne i hjärnan på mig och bildar en sorts sammansatthet om ingenting. Man tänker på det man ska trycka ner i nuet för att tangenterna ska bilda de ord man önskar, samtidigt som man funderar ut nästa steg i planen. Och det är oftast det första som faller en in som är det som passar bäst.