Livet är allt bra konstigt ibland, att en sak så naturligt kan leda till en annan, så naturligt att man inte ens märker det – även fast det som händer är det som man väntar sig minst.

Så var det i alla fall då DET hände. När det mest oförutsägbara och oväntade hände. När du var otrogen mot mig. Jag är då glad att du ångrade det och sa förlåt. Hade du inte gjort det så hade det inte varit vi två nu. Men det är det. Och snart så har det varit vi i ett halvår. Det känns helt fantastiskt. Nästan overkligt, för tiden har gått så fort..så fort.

Men jag tänkte berätta för dig, eller mig, om hur det skedde. Det där, som hände.

Det var då när jag litade ohämnat på dig. Då när jag litade på dig så mycket att jag inte hade det lilla minsta problem med att du drev med en tjej om att du var kåt i henne och ville ligga med henne. För du sa ju till mig att du bara drev med henne. Bara drev, så som du gillade att driva med tjejer. Jag hade heller inga problem med att du träffade henne ensam heller.

Ingenting hände, du träffade henne, pratade med henne – och ni var bara kompisar för dig.

Men sen en gång så hade ni bestämt att ni skulle se en film tillsammans, bara ni två, hemma hos dig. Jag gick med på det, för jag visste ju att ingenting skulle hända.

Det gjorde det inte heller, trodde jag. Någon dag senare fick jag reda på att du hade smekt henne mellan benen.

Då rasade allting samman. Jag visste inte vem du var längre. Jag visste inte ens om du hade drivit med henne eller varit seriös. Jag visste ingenting, inte om jag kunde lita på dina ord. ”Jag älskar dig, Linda. Snälla förlåt mig, jag ångrar det. Jag vet inte varför det blev så, det bara blev så.”

Jag visste inte om jag kunde lita på dina ord. Jag kunde knappt se på dig utan att bli äcklad. Dina händer var för evigt smutsiga i mina ögon. Smutsiga och äckliga.

Den natten sov jag i soffan och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Fast jag förstod att du verkligen ångrade alltihopa och att du verkligen älskade mig – på riktigt, när jag sa att du fick välja mellan henne och mig. Du tänkte inte efter. Du gav mig en kram, sa att du älskade mig, sen skrev du till henne att du inte ville ha något med henne att göra mera. Det gjorde mig så glad. Så glad. Jag sa till dig att jag ville se vad ni skrivit till varandra, sen gick jag ut och la mig i soffan.

Nästa morgon vaknade jag tidigt, det var så förbaskat varmt i det där rummet. Jag ville att du skulle vakna, jag ville att du skulle visa mig samma kärlek som igår.

Men det gjorde du inte, du gav mig bara mobilen sa ”du ville läsa” sen gick du ut och rökte. Jag läste, blev förbannad. Gick ut och sa till dig att idag åker jag hem och du sa, vresigt, okej. Jag gick in och stängde dörren efter mig, för varje steg från dörren jag tog började tårarna rinna. Jag grät, Kristina frågade vad det var, jag sa att jag ville vara själv och gick och låste in mig på toan där jag satt och grät jag vet inte hur länge. Efter ett tag kom min lillasyster med hans mobil och sa att jag nog borde se vad han skrivit till henne. Men jag ville inte, hon fortsatte tjata…så jag öppnade dörren och läste. La sen ut mobilen, stängde dörren och fortsatte gråta. Sen kom din mamma, min svärmor, kramade om mig och frågade vad det var. Jag visste inte hur jag skulle säga det. Men på något sätt så gjorde jag det ändå, sen gick hon och pratade med dig.

Av någon anledning gick jag ut från toan sen, kanske för att det vart tråkigt att sitta där. Jag minns inte. Men när jag gått ut därifrån kom du rätt emot mig, din blick var så öm, så öm…jag såg att du var ledsen och förvirrad. Men jag ville inte se dig. Jag ville inte…så jag gick in på toan igen och smällde igen dörren efter mig.

Sen minns jag inte vad som hände. Vi pratade, och bestämde oss för att försöka ta oss igenom det hära, för att sen kunna lägga allting bakom oss.

Några dagar efter dagen efter kommer jag aldrig att glömma, jag stekte köttbullar och kokade makaroner åt oss. Men ingen av oss hade direkt någon aptit. Vi pratade knappt med varandra. Sen sa någon något, och det slutade med att vi kramade varandra och grät.

Grät över det som hänt, och över förvirringen efteråt – för att vi inte vet vad vi skulle ta oss till för att allting skulle bli som vanligt igen. Jag glömmer aldrig hur hård, mjuk, stabil och trygg dina kramar var den kvällen. Jag älskade dem, och jag bestämde mig för att jag aldrig någonsin skulle ge upp och låta dig försvinna ifrån mig. Jag älskade dig alldeles för mycket – och  det gör jag fortfarande.

***

Nu, idag, knappt en månad senare, är allting så gott som vanligt igen. Vi träffas, sover över, pratar och ligger med varandra igen. Dock sitter spåren fortfarande kvar, hos mig i alla fall. I tilliten. Än kan jag inte riktigt lita på dig, aldrig kommer jag kunna lita på dig så mycket som jag gjorde innan. Kanske var det bra att det där hände, kanske hade det hänt förr eller senare ändå.

Häromkvällen satt jag ute ensam och rökte, du låg och sov uppe i min säng – och plötslig slog en tanke mig, så självklart och ren.

Vill du behålla honom så måste du lita på honom.

Det förändrade allt. Nu kan jag lita på dig igen, inte lika mycket som förut. Men mer, än vad jag gjorde innan den tanken.

Jag älskar dig, Niklas. ♥

Du och jag, min kära ♥

Jaha .. då sitter man hemma hos Annlo nu då, lite full i bakhuvudet .. eller Go’ i skallen som man också kan säga

Min älskling är kvar på festen hemma hos Jocke .. Men jag och Annlo ska strax dra tillbaka dit.

Jag ska berätta en sak för dig, en sak som jag antagligen aldrig har berättat förut och aldrig kommer att berätta igen.

Jag är lycklig.

Just nu i alla fall.

Även om allting tycks gå åt helvete för alla i min närhet så är sanningen den att jag faktiskt har det riktigt bra.

Även fast min älskade ska flytta till en fosterfamilj någonstans i Sverige, även fast min bästa vän mår skit och nyss har blivit singel, även fast jag redan är så less på skolan och har allvarliga och realistiska misstankar om att jag är gravid så..så..känner jag mig faktiskt glad.

För jag är så glad att jag har dig, min Älskling.

Du är allting som jag behöver. Jag älskar dig så. I din närhet är jag hel, tillsammans med dig känner jag mig trygg och säker.

Du är allting som jag behöver och som jag någonsin kommer att vilja ha.

Puss, älskar dig.

♥

Så less på allt

På människorna som är mina vänner,

Tystnaden som fyller mina ensamma stunder

Mörkret när jag sover och ljuset när jag vaknar

På mammas röst, ropandes nedanför trappan

Hon är också trött

Trött på att alltid behöva ropa, alltid behöva oroa sig

Trött på att alltid ge, och bara få stumhet tillbaka

Pappa är trött han med

Trött på att behöva gå till jobbet varje dag, 

Trött på att alla dagar ser likadana ut och rädd för att åren gått så fort

Ledsen över att syrran klipper av alla banden

De banden hon borde göra allt för att de ska hålla

Men sanningen är den att hon också är trött

Ledsen och ensam

I den stora världen, hon har ingen som berättar för henne hur man gör

Hur allt går till, hur man älskar

Hur man hanterar lärarna som inte tycks förstå att det även finns ett liv idag, som måste levas, innan framtiden kastar sig över en

Men de förstår inte varför alla unga är så dumma, och bara tycks kasta bort alla chanser

Varför de tror att allting är så lätt och att allting blir bättre med tiden

Mormor vet inte längre vart hon ska ta vägen

När förlorade hon sin ungdom?

När kom rynkorna, det gråa håret

De vattniga ögonen och ovissheten 

Varför irriterar alla sig så på henne?

Vart tog alla vännerna och glädjen vägen? 

Kanske tänker hon på Stickan ibland

Farbror som aldrig fick några barn, som levde sitt liv i ensamhet

Han som alltid var så stilig och munter

Han som alla tycker om, han som älskar barn

Och ser mig och syster som sina egna skyddslingar

Han som snart ska dö, och endast lämna en stor saknad efter sig

En saknad som skall sluta med en gård som förfaller

Vart tog alla dessa år vägen, och vad händer imorgon?

Jag antar, att det är så livet går till

Den ständiga tröttheten, glädjen och sorgen

Kommer alltid att finnas där, ända tills den dagen vi sluter våra ögon för sista gången

Trädet är grönt, som snö

Löven är bruna, precis som du

Vinden viner och solen går i moln

Istapparna blänker i den spegelblanka sjön

Luften är kall och jag går utan skor

Hej.

Mitt namn är Linda Johansson och jag har några funderingar angående mig själv, livet och människorna i min närhet.

Det finns några stycken som ligger mig närmast i mitt s.k. stora hjärta. Niklas är ju förstås den som tar upp mest plats, mest tankar och mest känslor i egenskap av min älskling. Marcus och Annlo. Jag tycker mest om att umgås när det är vi fyra, det är nästan magiskt. Nästan för bra för att vara sant.

Resten då? Jag har ju egentligen hur många vänner som helst, men då kommer vi till den stora frågan: Vilka är egentligen mina vänner?

Som svar på den frågan vet jag inte riktigt vad jag ska ge dig, för jag antar att jag faktiskt inte vet. Men en vän…det är för mig en människa som man tycker om att umgås med och litar på. Dock så finns det så många flera jag tycker om att umgås med än dem som jag litar på. Antar att jag egentligen inte litar på någon. Inte ens Niklas, även fast jag säger det till honom.

Och varför ska det vara så svårt att vara glad, rolig och social?

På det planet måste jag nog faktiskt erkänna att jag inte räcker till. Det är ingenting att förneka, jag är alldeles för medveten om det själv. Antagligen därför att jag jämför mig själv med andra. Hur folk reagerar när dem är glada, hur de beter sig när de säger någonting och sen hur dem gör med mig.

Det enda jag kommer fram till är att jag inte räcker till, trots allt. Tror inte att det faktiskt är någon som egentligen bryr sig om mig. Jag är bara en i mängden, lite originell men ingen speciell.

Vad vill jag göra med mitt liv?

Vad har jag för drömmar?

Har jag egentligen några drömmar. Som är mina liksom. Tror inte det. Jag är för fast i nuet och det enda jag vill just nu är att leva hela mitt liv tillsammans med Niklas…sen bryr jag mig faktiskt inte så överdrivet mycket om resten. Vart jag ska bo, vad jag ska jobba med, om jag vill ha barn…vart jag vill åka på semester.

Det jag vill är att kunna vara ensam ibland utan att vara orolig över att något ska hända, att någon ska komma emellan.

Antar att det är den jag är. Nedstämd, instängd i mig själv. Läppar som ler, ögon som gråter.

Ögon som gråter svarta, våta tårar. Men varför faller dem?

Det är just det dem inte gör, men jag har den känslan…att jag bara vill gråta. Jag vet inte ens varför jag vill det. Kanske därför att mitt självförtroende eller min självkänsla är helt åt helvete just nu. Jag har tappat greppet om mig själv, om verkligheten, mina drömmar. Min livsstil är en helt annan än mot vad den var för bara någon månad sedans.

15 år. Mitt i tonåren. Kanske är det så det ska vara, man växer upp liksom. Lär sig vem man är och hur man tar hand om sig själv. Man blir mer och mer självständig.

Naiv. Det är just vad jag är. Men om det en dag skulle försvinna från mina egenskaper, vad skulle då hända med mig? Jag har alltid varit naiv, positiv, optimistisk. Stark helt enkelt, kanske.

Jag finns här för dig så länge som du behöver mig

Människor kommer och människor går. Dem man umgås med byts ut, rätt sakta faktiskt. Inte så lätt att märka. Kanske inte så mycket att påpeka heller, eftersom att det faktiskt är självklart.

För vad som än har hänt är allt mitt fel

Tro vad du vill, men det är så. Har alltid varit så, så som det ter sig i slutändan eller i mitt medvetande. Därför är jag så noga med att alltid göra det som känns rätt.

Jag vet att du har mycket roligare när du är med andra, vem som helst, än när du är med mig. Fast vi har ju våra stunder, du och jag.

Älskling, det vi mest av allt vill ha är någonting som aldrig kan bli vårt

DET HÄR ÄR VÄRT ATT DÖ FÖR, JAG TROR MITT HJÄRTA BLÖDER.

Hej..ehm..jag..vet inte riktigt hur jag..ska..ehm..berätta det hära för..dig..er..ehm..alltså..nu är det så här..så hära atte ehm..jag älskar dig.

Innan, förut så visste jag inte hur mycket jag faktiskt tyckte om dig. Jag antar att jag inte vågade tillåta mig själv att älska dig. Och jag ångrar det så inåt helvete..för nu, nu när jag är din och du är min så förstår jag inte hur jag kunnat leva utan dig så länge. Tänk om någon annan fått dig istället, tänk om. Herregud, jag vill inte ens tänka tanken. Fäller nästan en tår ju.

Egentligen är det rätt så läskigt, att jag faktiskt saknar dig så mycket som jag faktiskt gör. Känner mig ensam, otrygg och halv nu när du inte finns vid min sida. För tillfället.

Redan nu – det har inte ens gått två månader – kan jag tänka mig att leva hela mitt liv tillsammans med dig. Enbart därför att du är så underbar och du kan alltid få mig att le. Det går inte att vara sur på dig, hjärtat mitt.

Jag älskar dig.

♥

Det känns bara vår, rätt igenom..eller hur ?

En vacker, skrattande utsida

En skadad, skrikande och gråtande insida

Människan behöver kärlek, uppmärksamhet, bekräftelse för att hon ska kunna vara lycklig.

Och just nu..NU..idag och igår och dagen före det osv. är jag i större behov av just det än aldrig förr.

Jag vet inte varför, kanske har mitt självfötroende blivit skadat, min ork kanske har fått sig en törn..eller så är jag helt enkelt bara ensam.

Allting känns bara så meningslöst. Och svårt. Men jag tvingar mig själv till att ta dagen med ett leénde, göra det bästa jag kan av den. Efter min förmåga.

Men det känns bara så fel…..det finns ingen kärlek över till mig. Jag ger, men får inget tillbaka. Fast det är mitt egna fel, jag öppnar mig inte. Men det är därför att jag inte litar på er. Förlåt, men jag kan inte lita..lita på att det jag säger stannar hos den jag pratar med. Och jag tror inte att någon skulle förstå. Men det kanske ni gör…?

Fast det kan ju inte jag veta ?

Jag känner mig bara så ensam. Alla försvinner..en efter en. Men jag vet inte vems fel det är..om det är mitt eller någonannans.