Så less på allt

På människorna som är mina vänner,

Tystnaden som fyller mina ensamma stunder

Mörkret när jag sover och ljuset när jag vaknar

På mammas röst, ropandes nedanför trappan

Hon är också trött

Trött på att alltid behöva ropa, alltid behöva oroa sig

Trött på att alltid ge, och bara få stumhet tillbaka

Pappa är trött han med

Trött på att behöva gå till jobbet varje dag, 

Trött på att alla dagar ser likadana ut och rädd för att åren gått så fort

Ledsen över att syrran klipper av alla banden

De banden hon borde göra allt för att de ska hålla

Men sanningen är den att hon också är trött

Ledsen och ensam

I den stora världen, hon har ingen som berättar för henne hur man gör

Hur allt går till, hur man älskar

Hur man hanterar lärarna som inte tycks förstå att det även finns ett liv idag, som måste levas, innan framtiden kastar sig över en

Men de förstår inte varför alla unga är så dumma, och bara tycks kasta bort alla chanser

Varför de tror att allting är så lätt och att allting blir bättre med tiden

Mormor vet inte längre vart hon ska ta vägen

När förlorade hon sin ungdom?

När kom rynkorna, det gråa håret

De vattniga ögonen och ovissheten 

Varför irriterar alla sig så på henne?

Vart tog alla vännerna och glädjen vägen? 

Kanske tänker hon på Stickan ibland

Farbror som aldrig fick några barn, som levde sitt liv i ensamhet

Han som alltid var så stilig och munter

Han som alla tycker om, han som älskar barn

Och ser mig och syster som sina egna skyddslingar

Han som snart ska dö, och endast lämna en stor saknad efter sig

En saknad som skall sluta med en gård som förfaller

Vart tog alla dessa år vägen, och vad händer imorgon?

Jag antar, att det är så livet går till

Den ständiga tröttheten, glädjen och sorgen

Kommer alltid att finnas där, ända tills den dagen vi sluter våra ögon för sista gången