Åh, älskling. Det kan inte bli bättre än så här. Ingenting kan bli bättre än det som du och jag har. Det finns ingen och ingenting som kan ersätta dig. Du är magisk. Underbar. Jag kommer aldrig att sluta älska dig, aldrig någonsin. Du är den som jag vill leva mitt liv med, det är dig som jag vill utforska framtiden med. Älskling. Jag kan inget annat än hoppas på att du står ut med alla mina små egenheter. Alla mina fel och brister. Och jag hoppas att du förlåter mig för att jag berättar att jag många gånger känner mig otillräcklig och fel. Jag känner mig som om att jag inte är tillräckligt bra för dig, som om att jag borde göra mer och ge mer – till dig, för din skull. Känslan när jag är utan dig kan inte förklaras med ord. Det finns inga ord som med rättvisa kan förklara den smärtan. Den smärtan som är en enorm saknad efter dig och tomheten som din frånvaro lämnar efter sig. Det är inte okej, det är läskigt att det ska behöva göra så ont. Och jag hatar allt det som hindrar mig från att vara hos dig, min fåfänga, blyghet och uppenbarligen en oförmåga att anpassa mig till vissa förändringar. Du vet vad det är jag menar, jag har berättat för dig.

Men jag antar att jag inte har något val. Jag måste komma över det någon gång, jag måste lära mig, jag måste ge mig och bara låta allting flyta på. Ta tag i saker och göra en förändring.

Jag kommer till dig nästa vecka. Jag lovar.

Min kärlek till dig gör det omöjligt för mig att håla mig ifrån dig. Jag måste komma till dig. Vara hos dig, vara med dig, älska med dig.

Jag vill inget hellre än att vara Den Rätta för dig. Jag vill inget hellre än att vara den perfekta flickvännen. Du vet, hon som alltid finns där, hon som litar på dig, hon som inte är svartsjuk/avundsjuk, hon som gör uppoffringar.

Allt för dig, min älskling. Enbart därför att du är mitt allt, min älskling. Utan dig är jag ingenting.

Jag älskar dig, helt enkelt.

Det som styr det mest är att jag inte kan ha några kläder längre. Så upplever jag det iaf. Dem sitter inte likadant, inte lika fint, på mig längre. Kläderna passar inte min kropp och det som jag anser att jag kan ha utan att se ut som ett pucko, jag gillar inte den sortens kläder längre. Jag vill ha nytt, jag vet vad jag vill.

Jag vill ha den kropp som jag hade förut.

På den tiden kunde jag ha så gott som vilka kläder som helst utan att se konstig ut i dem. Jag saknar det. Så himla mycket.  Men jag måste jobba för det, ändra på vissa saker.

Idag var jag ute och joggade för första gången. Det var en härlig känsla. Visst var det jobbigt, haha, men det är någonting som jag får jobba på. Så måste jag sluta äta så mycket godis också…och sluta med ciggaretterna. Börja borsta tänderna mer. Jag måste börja ta kontroll. Köpa kläder, se till så att mitt färgade hår ser bra ut. Ska köpa en färgbomb på måndag hade jag tänkt.

Det är mina planer. Och du ska inte tro att det beror på alla skönhetsideal som finns runtom tonårstjejer…för så är det inte. Jag vill bara vara vacker och fräsch. Jag vill se ut så som jag gjorde innan jag slutade bry mig.

Jag vill bara komma tillbaka, jag vill vara jag..det är det enda som är. En innre önskan som är på väg att bli verklighet. Och jag trivs med det. Så himla bra.

Puss.

Hej.

Jag är tillbaka, och visst, jag inser att allting som jag skríver här är bara samma sak om och om igen. Precis samma saker. Fast med olika ord. Och det är sant. Men ändå, trots allt det, så finner jag tröst när jag läser igenom allting som jag har skrivit genom åren. Tröst i mig själv. Jag tror att jag aldrig riktigt har haft någon som har kunnat trösta och peppa mig på samma sätt som jag gör det. Och det är faktiskt sant. Är jag ledsen, då är det mig själv som jag går till. Antingen så skriver jag någonting obetydligt här eller så pratar jag bara. Med mig själv, helt tyst i mina egna alldeles privata tankar. Det enda som ingen kan döma eller ta ifrån mig. Mina tankar, dem kommer föralltid att bara vara mina och ingen annans.

I den världen är det jag som styr, det är jag som bestämmer. Allting är möjligt. Där vet jag vad som är rätt och vad det är som är fel. Jag vet hur jag agerar i den verkliga världen och jag vet precis hur andra människor uppfattar det. Hur dem uppfattar allt. Ord, handlingar, skratt.

Jag vet att jag har en trygghet i mig själv och att jag alltid finns där för mig. Men ändå, trots allt det, så önskar jag ibland -om än väldigt ofta- att det fanns en människa som var den där andra rösten i mina tankar. Någon som är precis som den, precis som den andra delen av mig och talar om allting självklart för mig. Liksom, någon som alltid finns där för en som bara lyssnar utan att döma.

Visst, jag har ju min pojkvän. Men det är inte alltid det räcker. Varje människa behöver vänner. Det är ett känt faktum. Vänner, bekanta…vad som helst. Några människor som inte är familj som står en nära. Som älskar en för den man är och alla fel och brister som man äger. Det är sant.

Lika sant som det faktum att jag aldrig haft en riktig vän.  Hur ensam ska en människa egentligen få känna sig?

Känslorna sprudlar. Jag vet ingenting. Jag är inte bra. Jag är dålig. Jättedålig. Ingen tycker om mig. Nästan.

Du är du vad som än händer

Det här är just vad jag kommer lyssna på när jag känner att modet faller och jag bara inte orkar mer. På något sätt känns den peppande, för mig iaf. Du är du vad som än händer…så klockrent!

Imorgon ska jag tillbaka till skolan. Nervös. Har ingen koll på hur länge jag varit borta därifrån…drygt en vecka tror jag.

Feeling so unhappy.

Afraid to say it, afraid to write it down.

The explaining words of something I don’t know.

Känner mig instängd. Fängslad.

Man kan inte alltid få så som man vill.

Nu är jag snart försvunnen. Borta.

Långt inne i mig själv, i något främmande inre jag inte visste att jag hade.

Insikten kommer och jag tar farväl.

Nu snöar det ute. Vita, fluffiga flingor. Det ser så harmoniskt ut. Lungt och tyst. Allting är okej och allting tar sin tid.

ojoj..usch. ska på ‘vinterfest’/'bal’ idag..visst. det ska bli kul, nog ska det det alltid ska göra mig jättefin i en 50 tals modern klänning och hår och smink. det är bara det att jag är så jäkla nervös…man undrar ju vem man hamnar bredvid. usch, och det gör ju inte saken bättre att jag knappt tycker om någon i skolan och att knappt någon i skolan inte tycker om mig…så man är ju lite nervös.

Lillasyrran är iaf snäll och fixar håret på mig, och hon tror att jag kommer att bli sjukt vacker. hoppas att hon har rätt.

Vet inte vad jag ska göra. Vet inte vart jag ska vända mig. Vet inte vart jag kan gömma mig. Jag vet ingenting.

Det känns som om att jag försvinner. Bort från världen. Längre in inom mig själv. Bort från dig. Jag har kommit på mig själv med att längta till den där gränsen då allting bara brister och man inte vill vara med längre. Är det gränsen så långt borta som jag alltid har trott? Att det behövs en taskig uppväxt och alldeles för jättestora fel vägval här i livet och dåliga tankar om en själv för att komma dit. Men behövs verkligen den gigantiska mängd av det som jag alltid har föreställt mig? Jag vet inte. För jag har aldrig kommit dit. Aldrig. Hade jag varit mindre förnuftigare än vad jag faktiskt är, i mina tankar om mig, så hade jag nog varit där för länge sedans. Men nu är jag förnuftig. Jag vet att om jag någonsin kommer nå den gränsen så kommer jag att ha orsakat hela vägen dit av mina egna kreativa och uppmärksamhetshungriga händer. Och sen, efteråt. Bara några sekunder från att det är för sent så kommer jag att ångra allt. Precis allt. Vartenda litet ord och varenda handling som blivit fel.

Men sanningen är den att jag innerst inne vill. Det är faktiskt så. I nuläget. Jag känner inte mig själv längre. Mitt liv har alltid brukat se ut på ett helt annat sätt. Mer socialt och ensamt. Inte osocialt och kärleksfullt.

Usch. På fredag 10.10 ska jag på ett skolk möte.

Jag går tydligen inte på tillräckligt många lektioner och riskerar att inte få några betyg. :s

Vet dock inte vad jag ska göra för att jag ska skolka mindre, vet knappt varför jag gör det heller. Eller jo, det vet jag. Men det är så svårt att förklara och det låter inte vettigt. Inte alls. Inte på långa vägar.