Jag längtar tills man kommit till den punkten i livet då man är säker på allt. Sig själv, kärleken, jobbet och alla andra val. När man känner att allting är så som det ska vara, att det inte kommer ändras nåt mer. När man vet att personen man valt att tillbringa sitt liv med är den rätta och man är tillfreds med sig själv.

När all oro är borta ur ens inre och man känner att allt man varit med om har varit värt det, för det har tagit en till dit man är nu och man älskar nuet.

Ibland önskar jag att jag var någon annan. Någon som är något speciellt och har något att ge och dela med sig av. Ofta känner jag mig som ett tomt skal med inbillade och oäkta känslor på insidan. Jag önskar bara att jag var någon annan. Någon värd att bry sig om, värd att älska.

Någon som faktiskt spelar någon roll. Någon som jag vett att jag aldrig kommer att bli.

Jag känner mig så jävla ensam just nu.

Jag försöker bygga upp mig själv, göra mig stark. Så att jag orkar och klarar av allt det nya. Jag försöker intala mig själv att jag duger precis som jag är och att jag är lika mycket värd som alla andra. Att vad jag än väljer att göra så är det okej. Vad jag än säger, så är det okej. För jag är accepterad och omtyckt. Eller ? Atleast I hope so.. sen att Kent spelar i bakgrunden gör ju inte precis att mina känslor blir svagare. Nejnej, snarare tvärtom.

Men jag ska ta mig igenom det här. Jag är stark och jag är vacker.

***

Haha… så löjligt. Hittade det här påbörjade inlägget i utkastet. Önskar att jag hade skrivit klart det, eller kanske var det just precis vad jag hade gjort – jag ville kanske inte just då publicera det. Men vem bryr sig?

Det var väldigt tröstande att läsa just nu.

Känslor som tränger sig på, tar över allt och ensam kan jag inte göra någonting åt det.

Eller jag kan, men det skulle vara så otroligt skönt att ha någon vid sin sida som hjälpte en lite grann. Det behöver inte vara så mycket, bara en blick som säger att allting är så som det ska vara.

Du måste bli starkare. Du måste lite på dig själv. Du måste må bra.

Du har det bra, du vill inte mista allt. Jag vet inte om jag skulle klara av det om det skedde… jag menar, vart skulle jag då ta vägen? Vem skulle jag kunna vända mig till och vilka skulle finnas kvar?

Men framför allt; vad skulle vara anledningen bakom?

***

Det gnager, bränner, svider

Äter upp en inifrån

Så svårt att veta vad som är vad och hur det egentligen är

Det gnager, bränner, svider

Självkänslan är saknad, vart tog den vägen??

I wanna delete every single trace of everything that once were me. I wanna start all over again and make everything better. Make it right so I don’t have to feel like I do. Please don’t think I’m talking about just one happening, I’m talking about everything that has changed my life and maked me who I am.

Jag vill göra mig av med allt som en gång var jag. Jag vill börja om från början igen och göra allting så mycket bättre. Jag vill göra allting rätt så då kanske jag inte behöver må så som jag gör. Snälla, tro inte att jag enbart menar en händelse – jag pratar om allt som har ändrat mitt liv och gjort mig till den jag är.

Då kanske jag skulle insett redan från början att jag faktiskt både räcker till och duger som jag är. Då skulle jag inte tvivlat så mycket på mig själv och de dagliga orosmomenten skulle vara färre. Då kanske jag skulle kunna slappna av och bara vara.

Jag känner det där nu, och det är hemskt. Jag räcker inte till. Jag är inte tillräckligt bra. Och det kommer jag aldrig att bli heller, hur mycket jag än är. Det är kört.

I’m never gonna be innocent again. I’m growing up in this world on my own with noone to guide me. Ibland tror jag att jag inte har några riktiga känslor. Att allting bara är som ett skådespel, människan är så simpel.

Hej.

Har ni varit med om att livet känns overkligt? Eller att ni inte riktigt har grepp om det? Allting är bra och så, men jag förstår inte. Jag måste vara mycket mer än vad jag tror att jag är och ändå tror jag inte att jag räcker till. På det sociala planet alltså. De senaste dagarna har jag tänkt en hel del och jag har bl.a. kommit fram till att jag inte mår bra av att vara hemma såhär länge. Jag är sjuk, förkyld..feber..hela det köret, ni vet.

Livet är enkelt. Allt som händer är meningen att det ska hända. Vi räcker alla till, precis så som vi är. Det gäller bara att vi vågar prata. Tror att det är svårt att lära känna mig. Liksom, de ”vänner” som finns i mitt liv har funnits där under en tid och våra relationer står stilla på samma plan.

Ibland tror jag inte att jag är värd att vara med, värd att yttra mig eller vara med och skapa minnen. Vad skulle det möjligtvis kunna tjäna till? Och jag skulle knappast kunna bidra med någonting positivt heller. Någonting som folk minns, – för jag är ingen, jag har inget.

Åter igen har jag stigit in i identitetskrisen. Alldeles nyss hade jag kontroll över mitt liv. Ingenting var nytt, jag visste vart jag hade allt och hur allt fungerade. Nu är allting så nytt. Det är som att börja om igen, från ruta ett med att bygga upp ett liv.

Men jag har ingen jävla aning om ifall jag kommer klara av det!!!!!!!!. Varför inte? Jo, därför att jag har inte den energin eller samtalsförmågan som krävs.

Känner mig tom och ihålig

Känslolös och lycklig

Förvirrad och säker

Fast mellan vad jag känner och vad jag borde känna

Ett evigt sökande efter mitt sanna jag

Tonårsfasoner, ciggaretter, vänner, alkohol, skolplikt

En lycka som sprider sig igenom hela kroppen

-från hjärtat ut i fingertopparna

Jag är självständig, fri och för tillfället lycklig.

Drömmar om att veta vad man vill kretsar runt i mina tankar

Dem krockar, byter plats, krossas och återuppstår

Prioriteringarna flyter ihop och blir till kaos

Ett ständigt undrade över vem man var, vem man är och vem man vill vara

-vad man vill ska hända och vad som kommer att hända

Igår var idag, imorgon blir igår och framtiden kommer svälja oss hela

Jag vill göra saker, skapa minnen och bara leva.

Var på fest hemma hos en vän med massa andra vänner igår. Jag var så lycklig. Någon sa till mig att det var jag som höll stämningen uppe. De orden gjorde mig väldigt glad och samtidigt kändes det väldigt overkligt att det verkligen var mig denna någon pratade om.

Kändes konstigt att dem dagen efter pratade om saker jag gjort och sagt – och skrattade för att det var så roligt. Ett minne….är absolut inte van vid att det är jag som skapar dem. Har aldrig hänt förut. Brukar vara som en åskådare, jag är där men ingen märker att jag är där. Inte tillräckligt för att det ska bli ett minne i alla fall!

I feel infinite.

Känns som om att allting kommer bli bra och att allting kommer lösa sig. Känns som om att jag har hittat hem till mina vänner. Allting känns så rätt och så bra. Skulle bokstavligt talat kunna gråta av lycka just nu. Jag känner mig inte ensam längre. Nu vet jag att jag kan komma att bli en del i människors liv.

Vet att jag kommer behöva jobba och anstränga mig för att det verkligen ska bli så och det jag försöker säga är att jag känner att jag kan ta det lungt. För det kommer bli så så småningom, allting kommer bli bra och allting kommer lösa sig.

Önskar jag kunde må så här för resten av mitt liv. Lyckorus.

Bänkpress (bröst, axlar, armar)

Marklyft (rygg, nacke, mage, lår, rumpa)

Rodd (maskin)

Knäböj (lår, rumpa)

Militärpress (axlar, armar)

Frontböj (lår, rumpa, rygg, mage)

Dag 1 – Mage & Ben

(Uppvärmning: Roddmaskin)

• Marklyft
• Knäböj/Frontböj
• Magmaskinen
• Situps
• Benmaskinerna

Dag 2 – Bröst, axlar & armar

(Uppvärmning: Roddmaskin)

• Bänkpress
• Militärpress
• Armmaskinerna

Dag 3 – Rumpa & rygg

(Uppvärmning: Roddmaskin)

• Marklyft
• Knäböj/Frontböj
• Ryggmaskinen

Måndagar

• Simning

Söndagar

• Cirkel-fys

***

Det är såhär träningsprogrammet ser ut som jag planerar att följa. Ska börja imorgon, söndag. 

Jag gjorde slut. Har varit singel i en vecka idag. Känns bra. Jag ångrar det inte som jag trodde att jag skulle göra. Insåg helt enkelt att jag inte hade några känslor kvar för honom.

20/5-2011 – 19/1-2013

Tror på att vi båda kommer ha det bättre såhär. Vi förtjänar att vara med någon vi älskar och som också älskar en tillbaka. Jag hoppas att han förstår det också.

Jag är fri nu, jag har börjat umgås med mina vänner igen och jag jobbar på min sociala förmåga. Jag går framåt och jag mår bra.

Vet att han inte alls mår lika bra som jag gör. I do know that.  Hoppas att han kan gå vidare snart och att han kommer må bra.

För en gångs skulle så känner jag mig lycklig på riktigt. Vetskapen om att det faktiskt är så jag känner får mig att må dåligt, så väljer att inte tänka på det så mycket, så ofta. Men vet att man inte kan fly. Jag vet det.