Sommaren är äntligen här, men vilket väder sen då! Det är ett sånt där väder som får livslusten, orken och alla planer att hålla sig undan. Ändå är det så mycket som borde göras och hinnas med och vädret borde inte få stå i vägen för det.

Har i år ett sommarjobb på ett måleriföretag. Det är mitt första sommarjobb. Även mitt sista sommarlov. Ska jobba hela sommaren.

Kan inte undgå att känna det som att man måste göra saker varje dag, varje helg. Roliga saker, träffa folk. Tycker inte om detta ”måste”, det borde försvinna.

Finns det så mycket att säga? Nej, jag tror inte det. Verkligen inte.

En undran vem som svek vem först

”det är när saker och ting är så som de är som det som är äkta träder fram. Det är då man ser vilka som stannar och vilka som var menade att gå sin väg.”

Har på sistone känt mig rätt nere och ganska så ensam. Vill inte vara beroende av någon, vill kunna ta hand om mig själv och veta att det är okej är vara ensam ibland. Vill inte behöva se det som ett hinder, ändå känns det som det. Att det är ett hinder alltså.

Tankarna trängs och stockas i mitt huvud

Dem lagras på hög, trycks ihop med gummiband tills gummibandet spricker

Då skriker jag, allting rasar och jag har inte längre kontroll över varken kropp eller själ

Befarar att den dagen kommer närmare för varje gryning som välkomnar dagen

Och det är antagligen alldeles riktigt

Idag stannade jag hemma. Gömde mig. Orkade inte med att livet plötsligt blivit en sådan utmaning. Det brukar vara jag som står för utmaningen av mig själv, inte livet. Nu är det som att jag MÅSTE prata mer, som att jag MÅSTE visa att ”här är jag”.

Visst, det är inget fel i det. Det är det där ‘måste’ som bekymrar mig. Jag är mer lättirriterad och det bekymrar mig att det går utöver fel person. Det bekymrar mig att jag börjat se en person som konkurrent istället för en vän. Det bekymrar mig att det numera finns tre, på sin höjd fyra personer jag står ut med.

Men mest av allt son bekymrar mig är oron att det är.något fel på mig – att jag kanske snart kommer dö. Men det vet jag inget om än, än så länge är det bara tunga hypoteser.

Har även insett att om man inte klarar sig själv så kommer man inte komma någonstans här i livet. Och att leva upp till det känns särskilt svårt för mig då jag alltid varit beroende av andra, på ett eller annat sätt. Men jag jobbar på det.

Visst, jag kan förstå varför du inte sa nåt. Så som jag ställt upp trodde du säkert att jag skulle bli sur och tro att du är hopplös nu när du gjort som du gjort. Men det visar bara att du inte alls känner mig så bra som du tror att du gör.

Om jag är sur över något så är det över att du inte sa något – inte över det som du inte berättade. Sån är inte jag, det är ditt liv.

Och förresten så är ”sur” fel ord och jag letar fortfarande efter det rätta samtidigt som jag undrar vart jag har dig.

<3

Jag ska klara det här

Jag ska bli det jag som jag aldrig trodde att jag kunde bli

Jag ska ta alla tecken på allvar, se helheten och riskerna

Men just nu är jag mest rädd för att jag ska vilja bli din.

Ensam ska jag stå på toppen av berget och skrika ut min lycka, ty jag lyckades.

Det finns en viss trygghet i att ligga och se en välbekant film, kanske t.o.m ens favoritfilm. Man slappnar av, för man vet redan hur historien slutar och det gör ingenting – för det är resan dit som gör filmen så bra.

Jag har bestämt mig nu, och jag ska göra allting rätt – så som det borde ha varit från början. Jag ska göra det bra, må bra, bli bra. För det är nästan viktigare än allt annat just nu. Resten kan bli okej, det kan göras om och göras rätt.

Det kan inte det här, det måste göras rätt på en gång innan det är för sent – det kanske inte kommer fler chanser och då har jag verkligen gjort bort mig. Jag vet att jag är här av en anledning, jag har saker att ge och dela med mig av. Helt övertygad, och snälla lägg det på minnet att jag skriver detta av rädsla. För det gör ont, det borde inte göra ont.. Men det gör det.