Den här staden kväver mig och vi vet nog båda att jag inte kommer stanna.

Jag håller på.att gå sönder igen. Vet inte varför och vet inte om det finns något jag kan göra åt det.. Men det händer.

Känner mig så jävla misslyckad som människa. Som om jag har misslyckats med att bygga upp en enda hållbar relation. Alla försvinner en efter en och jag håller på att förlora mig själv igen. Håller på att tappa mig själv på vägen mot ett mål jag ännu inte fastställt.

skulle aldrig skrivit att jag mådde bra, började gå utåt efter det. Fan. Behöver få ut alla mina äckliga, trasiga tankar. Skriva ner dem någonstans. Kasta dem på någon och skrika och gråta lite. Att för ett ögonblick kunna erkänna mig själv som svag inför någon som betyder något för mig och som jag vill betyda någonting för

vARFÖR GÖR DU INTE BARA DET DÅ?!

Därför att jag är rädd att bli nonchalerad. Ignorerad. Som så många gånger förut.

Är så underbart förlorad. Men börjar undra om det är i verkligheten eller i det som finns i mina tankar.

Sitter nu och försöker tagga upp mig själv inför den nya veckan, det är lite knepigt eftersom den personen jag verkligen pratar med i skolan inte kommer vara där på hela veckan. Är faktiskt orolig över hur det kommer påverka mig, är ganska kräsen med dem jag umgås med. I nuläget är det ärligt talat inte många personer jag känner att det är värt att anstränga sig för. Och det är bara sån jag är, och jag vill säga att jag klarar mig med de få sociala kontakter jag har.. det har aldrig varit något problem förut, men nu börjar jag undra om det verkligen är så. Jag är inte längre samma person som jag brukade vara så det kanske har skett någon form av förändring. Kanske behöver jag fler vänner/bekanta än vad jag trodde.

Det är knepigt det här med att känna sig själv och kanske är jag bara allmänt svår att komma nära. Har aldrig riktigt tänkt på mig själv på det sättet men jag märker av det mer och mer. Det är ganska sällan jag pratar om hur jag mår och vad jag tänker på, i alla fall om det som verkligen spelar någon roll.

Det är helt galet hur mycket jag längtar efter att flytta hemifrån. Nästan lika galet som hur kort tid det förhoppningsvis är kvar. Sitter just nu och tittar på sängkläder jag ska köpa! Ser ut som att det blir två set och lite övriga kuddfodral. Tänker att man kan ha dem i soffan, det kan aldrig bli för mycket kuddar i soffan

Kommer på mig själv med att önska att du kom och räddade mig. Från vad vet jag inte. Från mig själv kanske. Hur patetiskt är inte det?

”Jag ska klara det här

Jag ska bli det jag som jag aldrig trodde att jag kunde bli

Jag ska ta alla tecken på allvar, se helheten och riskerna

Men just nu är jag mest rädd för att jag ska vilja bli din.

Ensam ska jag stå på toppen av berget och skrika ut min lycka, ty jag lyckades.”

***

Det har gått lite mer än ett halvår sedans jag skrev det inlägget och jag kan ärligt säga att jag gjorde just det. Lyckades. Jag har gjort allt det jag ville göra, hållit alla löften jag gav mig själv och jag är inte längre rädd. Jag är nu någon jag aldrig varit förut, någon jag aldrig trodde att jag skulle bli. Utåt kanske förändringen inte är så stor – men jag känner den. Varje dag, från det att jag vaknar till det att jag går och lägger mig. För varje dag som går blir jag starkare, bättre.

Det finns stunder då jag nästan är rädd för mig själv, sen ler jag och är så otroligt stolt över att jag har kommit så här långt. Den här gången, till skillnad mot så många tidigare försök, så kommer jag inte ge upp. Det känns så otroligt skönt att veta och jag kommer förhoppningsvis aldrig kasta in handduken.

Självrespekt, självkänsla, självförtroende. Ambition, motivation, drömmar. Jag, jag, jag.

Jag är så otroligt bra och viktig. Mina tankar, känslor och värderingar är värda att uttryckas och respekteras. Jag har precis lika stor rätt att ta plats som alla andra. Jag spelar roll.

Precis som du.

Jag ligger nu helt naken och sårbar framför dina fötter

Du ser mina brister, mina skavanker och kanske förstår du hur trasig jag en gång var

- för tendenserna finns fortfarande kvar, under ytan helt synliga, om man vet när man ska titta

Jag ger dig möjligheten att såra mig, att krossa mitt hjärta och med det rycka ifrån mig det sista jag har kvar av min naivitet

Jag är beredd att ge dig min ovillkorliga kärlek och hopplösa brygdhet,

för jag vet att du är värd att satsa mitt sista hopp på.

Imorgon är det första dagen på sista året i gymnasiet. Shit. Det här är året jag ska bli vuxen på riktigt. Gå ut skolan, skaffa körkort, flytta hemifrån, jobba. Wow. Tycker inte det var så länge sedans jag satt i klassrummet i 3:an och tänkte att det var så himla långt kvar tills man skulle börja 7:an. Så långt borta att det kändes som om den dagen aldrig skulle komma. Men det gjorde den, det gjorde också dagen man gick ut 9:an. Nu när jag sitter här förstår jag hur fort tiden egentligen har gått, alla dessa arton år, och hur mycket jag har gått igenom. Varje dag som gått har format mig till den jag är idag, alla människor som har kommit och gått har alla bidragit med någonting. På både gott och ont.

Idag är jag starkare än någonsin.

Idag vet jag en hel del saker som jag önskar att jag hade vetat alla de dagar som varit – de dagar jag hade behövt stå upp och öppnat käften. Då jag borde ha stått upp för mig själv och tagit den plats jag förtjänar, bett fler människor dra åt helvete, talat om för dem hur mycket de sårat mig och hur mycket jag tyckte om dem.

Det finns så mycket jag ångrar att jag inte gjorde och de ögonblicken kommer alltid finnas kvar hos mig och göra mig arg och ledsen. Men jag har åtminstone lyckats lära mig att inte vara rädd för att vara ensam. Det blir bättre, det blir det alltid.. och finns inte de personer man behöver så kommer dem. Så småningom, när man inte letar. Ofta byts personerna i ens närhet ut och man kan inget annat än hoppas på att dem kommer stanna.