Precis som vanligt så längtar jag bort härifrån.

Precis som vanligt så tvivlar jag på mig själv.

Precis som vanligt kämpar jag på.

Idag känns det tungt. Kroppen är trött och sinnet är trött.. jag har ingen självklar kraft till att kriga. Ingen uppenbar vilja att analysera alternativ och vad jag egentligen vill.

Jag skulle vilja säga att det är därför löppasset igår och mitt försök att styrketräna i morse blev så dåliga. Den här helgen får bli en slö helg.

*Försök se det positiva

*Avdramatisera måsten

*Se fram emot något (restaurang-besök, träffa människor.. osv)

*Fyll eftermiddagarna med någon som tar fram leendet.. träning, god mat, fika, en vän.. osv

Höstmånaderna är här nu och efter det blir det vinter. Tänkte att jag kanske kan komma att behöva en påminnelse om varför jag gör det jag gör, är så rädd att jag ska bli deppig igen och ha svårt att se mening med saker.

Varför jag jobbar:

*Så jag kan fortsätta bo i lägenheten tillsammans med sambon och våra katter. (betala hyra, mat, bredband…)

*Så jag kan spara pengar till upplevelser, resor och löpning.

*Så jag kan spara pengar till framtiden, till en ekonomisk trygghet/back-up som finns om man skulle behöva det någon gång. Te.x om det skulle bli knapert någon månad när jag börjar plugga.

*För att bevisa för mig själv att jag klarar av att hålla rutinerna även under det mörka halvåret.

*För att bli klar med målar-utbildningen. Det är en stabil grund att vara färdigutbildad målare, då har jag något att falla tillbaka på om mina framtidsplaner inte skulle bli som planerat.

Varför jag tränar:

*Jag mår bra av det. Känslan under och efter ett pass är oslagbart. Jag känner mig oslagbar, lyckad och som att allt är möjligt.

*För att förebygga arbetsskador.

*Jag vill springa många lopp under 2016, bl.a tjejmilen och tough viking så jag behöver ha kondition och en stark kropp.

- jag skulle vilja skriva ‘för att behålla formen’, men jag vill inte att min träning ska vara för utseendet. Jag vill att den ska vara för prestationer.

I korta drag går jag upp ur sängen varje morgon för att kunna leva det liv jag vill leva. Därför att jag tycker om tillvaron. Jag går upp ur sängen och lever för att framtiden ska bli enklare, för att mina drömmar och mål ska kunna bli verklighet och för att jag egentligen tycker om det jag gör – även om det är svårt att se och känna ibland.

Det här inlägget visar  att jag har bestämt mig för att slåss mot deppigheten när den kommer på riktigt. Det är ett tecken på att jag förbereder och förebygger. Jag är redo.

Om ca 6 månader är det mars. Då hoppas jag att mitt liv ser annorlunda ut.

*jobbar mindre, kanske 2-3 dagar i veckan.

*pluggar

*kan springa en mil och satsar mer på träningen, både styrka och löpning

*gör mer kul på fritiden

Självklart bor vi fortfarande tillsammans och med våra katter.

Det slår mig plötsligt att jag har varit med om väldigt mycket, att jag har gått igenom en hel del. Jag har tagit mig an behandlingen av min skolios, jag har inte trivts i någon klass jag gått i, under många år trivdes jag inte ens med mig själv och jag har haft vänner jag känt i flera år men som jag inte längre umgås med.

Jag minns hur det var att inte ha några särskilda tankar om sig själv. Jag kunde inte se en framtid med jobb, familj, vänner för det var så svårt att placera mig någonstans – att se realistiska framtida sammanhang där jag är med. Jag tyckte att allting var fel med mig.. min kropp, min personlighet, sätt att vara. Allt. Jag försökte att inte se mig själv i spegeln och när jag gjorde det blev jag så ledsen.

Jag minns hur det har varit, känts. Hur dålig självkänsla och självförtroende som jag har haft. Hur dåligt jag mått.. när jag kollar igenom gamla bilder är det svårt att minnas någon gång då det har varit bra. Det dåliga tar lätt över.

Jag minns och jag ser hur skarp kontrasten är till idag. Hur annorlunda nuet är och att jag faktiskt har tagit mig igenom allt, lagt det bakom mig, växt. Idag är jag mitt i framtiden och jag har ännu mer framför mig. Jag har lärt mig att jag klarar av det mesta och att det faktiskt inte finns många personer som jag klarar av att umgås med och ha någon form av relation med. Jag har fått lära mig att acceptera att jag är annorlunda. Det är svårt att vara det, många gånger har jag önskat att jag vore mer som andra. Ungefär lika många gånger som jag inte velat vara som dem. Jag kunder inte njuta av studenten så som mina klasskompisar gjorde, för dem verkade det vara en sån härlig tid – lycklig. Jag ville mest bara gråta och inte vara med.

Jag tror inte att man kommer särskilt långt om man inte ser sig själv för den man verkligen är.

När jag springer är det svårt att fokusera tankarna. Dem ramlar runt, famlar, är osammanhängande. Man kan låta sig ryckas med till låtarna i spellistan, vara så inne i det man gör och bara låta tiden och kilometerna läggas bakom en. Det är något av allt det fina med att springa. Det är bara en själv, vägen, musiken, tempot och svamlande, lösryckta tankar.

Jag gillar energin man fylls av efter duschen och återhämtningsmålet. Jag gillar känslan av bland annat tillfredsställelse efter ett pass när man har ansträngt sig, pressat gränser. För att inte glömma träningsvärken - så underbart.

Ibland tänker jag på gamla springturer, hur jag kämpat eller hur lätt det gått. Hur fort eller hur långt man har tagit sig förut. Det är upplyftande och motiverande att veta att man kan, att man klarar.

Kanske tydligast av allt minns jag de mörka höstkvällarna i spåret när jag varit stolt över mig själv för att jag tagit mig så långt mot mina mål och över att jag faktiskt tycks klara av det. De ögonblicken då det känns som att vad som helst är möjlig.

Jag minns hur jag gång på gång med oroliga glädjetår-fyllda ögon tänker, nästan ber mig själv, att aldrig glömma varför jag älskar att springa. Att aldrig någonsin glömma.

Jag har på sistone provat på att ha en offentlig blogg men jag tror inte att det passar mig. Jag tycker inte om att folk jag känner läser den. Ska sluta.. jag har svårt att se meningen med det, det tar tid och energi och det är inte alls lika roligt längre.

Sen är det snart höst också, jag känner det i kroppen.

Mat är inte allt!

Jag känner mig ensam. Jag vet inte vad det är för fel på mig. Jag vet inte varför allt socialt ska vara så svårt för mig.