Du måste bestämma dig för vad du vill och vem du vill vara. Nu.

Gäddhäng, vart tog alla kompisar vägen? Varför är det alltid jag som måste höra av mig och anstränga mig?

Den här gången är det inte bara några tomma anklagelser, jag har tålmodigt testat teorin. Och jag måste erkänna att ibland har det tagit emot att höra av sig. Men jag har iaf ansträngt mig.

Har även en ny pojkvän, han är egentligen allt man kan önska sig – en erfaren kuk och ett stort hjärta. Han får mig att må bra och den här gången ska jag verkligen använda mig av mina erfarenheter för att få det att fungera så bra som möjligt.

Hat idag även insett att ibland bryr man sig för mycket och att alla har sin gräns.

Klockan är drygt halv sex på lördagsmorgonen och jag har fortfarande inte lyckats somna. Ligger i sängen och tycker synd om mig själv, vilket inte är okej. Jag borde vara stark. Jag borde ta tag i saker och göra nåt med mitt liv. Jag borde träna. Jag borde plugga. Men jag orkar inte.

Börjar fundera på att gräva ner mig i ett djupt jävla hål någonstans – eller åtminstone byta umgängeskrets.

Jag måste börja skriva igen. Jag måste få ut allting som finns där inne, allt jag inte kan skrika ut eller belasta någon annan med. Smärta – varför är jag så beroende av den? Nej, nu och en gång för alla måste jag komma över det här, ta mig igenom det. PUNKT.

Livet måste förändras, teknologin måste förminskad och hälsan bli bättre.

Att det ska vara så svårt att glömma dig, jag hatar dig för det.

Vad gjorde du mig för gott egentligen?

Just nu minns jag bara det onda, det som gjorde så ont – stora som små saker, det du vet om och det du inte vet om.

Jag hatar att jag saknar dig och jag vet att jag klarar mig bäst ensam.

Jag är här och nu och på egen hand klarar jag mig galant.

Jag behöver ingen man pratar med varje dag, jag kan underhålla mig själv.

Jag har mina vänner, det räcker.

Jag behöver ingen som kallar sig min pojkvän – det brukar ändå bara vara så genomskinligt.

Jag är självständig, jag är inte beroende av någon och känslan att lägga sig ensam på kvällen och veta att det är okej är underbar.

Jag har tid att finna mig själv – det som verkligen är jag – och utforska.

Ensam gör mig stark.

Någonstans mellan rum och tid, verklighet och dröm står du och jag och försöker handskas med nuet.

Tillsammans är vi starka mot all sviken tillit, alla lögner och all otrohet.

Tillsammans glömmer vi svinen och välkomnar morgondagen.

Detta är min kärleksförklaring till dig, min vän – den som du aldrig kommer få höra, endast ana.

Konstigt att allting känns så mycket bättre nu när jag är ensam.

Tankar, usch och fy för dem.

you can be addicted to a sertain kind of sadness.