Det slår mig plötsligt att jag har varit med om väldigt mycket, att jag har gått igenom en hel del. Jag har tagit mig an behandlingen av min skolios, jag har inte trivts i någon klass jag gått i, under många år trivdes jag inte ens med mig själv och jag har haft vänner jag känt i flera år men som jag inte längre umgås med.

Jag minns hur det var att inte ha några särskilda tankar om sig själv. Jag kunde inte se en framtid med jobb, familj, vänner för det var så svårt att placera mig någonstans – att se realistiska framtida sammanhang där jag är med. Jag tyckte att allting var fel med mig.. min kropp, min personlighet, sätt att vara. Allt. Jag försökte att inte se mig själv i spegeln och när jag gjorde det blev jag så ledsen.

Jag minns hur det har varit, känts. Hur dålig självkänsla och självförtroende som jag har haft. Hur dåligt jag mått.. när jag kollar igenom gamla bilder är det svårt att minnas någon gång då det har varit bra. Det dåliga tar lätt över.

Jag minns och jag ser hur skarp kontrasten är till idag. Hur annorlunda nuet är och att jag faktiskt har tagit mig igenom allt, lagt det bakom mig, växt. Idag är jag mitt i framtiden och jag har ännu mer framför mig. Jag har lärt mig att jag klarar av det mesta och att det faktiskt inte finns många personer som jag klarar av att umgås med och ha någon form av relation med. Jag har fått lära mig att acceptera att jag är annorlunda. Det är svårt att vara det, många gånger har jag önskat att jag vore mer som andra. Ungefär lika många gånger som jag inte velat vara som dem. Jag kunder inte njuta av studenten så som mina klasskompisar gjorde, för dem verkade det vara en sån härlig tid – lycklig. Jag ville mest bara gråta och inte vara med.

Jag tror inte att man kommer särskilt långt om man inte ser sig själv för den man verkligen är.