När jag springer är det svårt att fokusera tankarna. Dem ramlar runt, famlar, är osammanhängande. Man kan låta sig ryckas med till låtarna i spellistan, vara så inne i det man gör och bara låta tiden och kilometerna läggas bakom en. Det är något av allt det fina med att springa. Det är bara en själv, vägen, musiken, tempot och svamlande, lösryckta tankar.

Jag gillar energin man fylls av efter duschen och återhämtningsmålet. Jag gillar känslan av bland annat tillfredsställelse efter ett pass när man har ansträngt sig, pressat gränser. För att inte glömma träningsvärken - så underbart.

Ibland tänker jag på gamla springturer, hur jag kämpat eller hur lätt det gått. Hur fort eller hur långt man har tagit sig förut. Det är upplyftande och motiverande att veta att man kan, att man klarar.

Kanske tydligast av allt minns jag de mörka höstkvällarna i spåret när jag varit stolt över mig själv för att jag tagit mig så långt mot mina mål och över att jag faktiskt tycks klara av det. De ögonblicken då det känns som att vad som helst är möjlig.

Jag minns hur jag gång på gång med oroliga glädjetår-fyllda ögon tänker, nästan ber mig själv, att aldrig glömma varför jag älskar att springa. Att aldrig någonsin glömma.