Börjar bli taggad på livet igen. Inte skolan dock, men resten. Privatlivet. Träningslusten börjar komma tillbaka och det är jag glad för, saknar det otroligt mycket egentligen. Ska nog byta gym till ett inne i stan. Det kommer bli påfrestande då jag är van vid ”mitt” gym som ligger i ett mindre samhälle på landsbygden. Det är inte så mycket folk där, och när det är folk där kan alla prata med alla. Tänker mig att det inte alls är så inne i stan, där är det mer människor och alla kör liksom sitt.

Har i alla fall hittat ett gym som jag tror inte är lika populärt som te.x friskis & svettis och må bättre. Jag hade åtminstone inte hört talas om det innan jag snubblade över det bland googles sökresultat. Håller tummarna för att jag ska kunna göra det till ”mitt”.

Det är dags att fortsätta utmana den sociala ångesten.

***

Det är December, snart jul och snön har knappt lagt sig på backen. Soltimmarna är få och ofta känns det som att vi lever i ett oändligt mörker med väder. Ändå känner jag att det inte är riktigt dags att ge upp om livet än – hur tungt det än känns om morgnarna. Hur ogärna jag än vill gå till skolan för att möta alla människor och måsten så försöker jag ta mig igenom dagen. Veckorna, månaderna, livet. Ibland känns det lättare att bara fokusera på här och nu. Att släppa alla tankar på vad som ska göras, vad man vill göra och behöver göras för att bara koncentrera sig på det man gör för tillfället. Även om det är så mycket som ingenting.

Jag tror att jag som så många andra har fallit offer för mörkret och självömkan – för vardagslivet på repeat och avsaknaden av njutning. Stress, matångest, träningshets, stolthet, prestationsångest, sömnbrist, självförnekelse och ensamhet. Negativa känslor som blivit så vanliga att vi inte längre reagerar på dem, varken hos oss själva eller andra. Det har helt enkelt blivit en del av vardagen och vi är nog många som inte vill se allvaret i att ha en dålig relation till sig själv – eller för den delen inte ens vilja se den dåliga relationen.