Man kan tycka att jag borde vara rädd för att bli ensam men det är jag inte. Jag är redan ensam och har varit det hela livet. Människor med olika ettiketter har kommit och gott, och egentligen har jag nog inte känt mig riktigt fäst vid någon. Hur sorgligt är inte det? Jag är inte rädd för jag kommer alltid att ha mig själv.

Ändå kan jag erkänna att jag tycker om att ha någon som bryr sig. Någon att falla tillbaka på när man inte orkar mer. Någon man kan umgås med utan att det tar alltför mycket på ens energi. Det finns en sån person och jag hoppas denna person stannar länge.