Har på sistone känt mig rätt nere och ganska så ensam. Vill inte vara beroende av någon, vill kunna ta hand om mig själv och veta att det är okej är vara ensam ibland. Vill inte behöva se det som ett hinder, ändå känns det som det. Att det är ett hinder alltså.

Tankarna trängs och stockas i mitt huvud

Dem lagras på hög, trycks ihop med gummiband tills gummibandet spricker

Då skriker jag, allting rasar och jag har inte längre kontroll över varken kropp eller själ

Befarar att den dagen kommer närmare för varje gryning som välkomnar dagen

Och det är antagligen alldeles riktigt