Idag stannade jag hemma. Gömde mig. Orkade inte med att livet plötsligt blivit en sådan utmaning. Det brukar vara jag som står för utmaningen av mig själv, inte livet. Nu är det som att jag MÅSTE prata mer, som att jag MÅSTE visa att ”här är jag”.

Visst, det är inget fel i det. Det är det där ‘måste’ som bekymrar mig. Jag är mer lättirriterad och det bekymrar mig att det går utöver fel person. Det bekymrar mig att jag börjat se en person som konkurrent istället för en vän. Det bekymrar mig att det numera finns tre, på sin höjd fyra personer jag står ut med.

Men mest av allt son bekymrar mig är oron att det är.något fel på mig – att jag kanske snart kommer dö. Men det vet jag inget om än, än så länge är det bara tunga hypoteser.

Har även insett att om man inte klarar sig själv så kommer man inte komma någonstans här i livet. Och att leva upp till det känns särskilt svårt för mig då jag alltid varit beroende av andra, på ett eller annat sätt. Men jag jobbar på det.