Hej.

Jag är tillbaka, och visst, jag inser att allting som jag skríver här är bara samma sak om och om igen. Precis samma saker. Fast med olika ord. Och det är sant. Men ändå, trots allt det, så finner jag tröst när jag läser igenom allting som jag har skrivit genom åren. Tröst i mig själv. Jag tror att jag aldrig riktigt har haft någon som har kunnat trösta och peppa mig på samma sätt som jag gör det. Och det är faktiskt sant. Är jag ledsen, då är det mig själv som jag går till. Antingen så skriver jag någonting obetydligt här eller så pratar jag bara. Med mig själv, helt tyst i mina egna alldeles privata tankar. Det enda som ingen kan döma eller ta ifrån mig. Mina tankar, dem kommer föralltid att bara vara mina och ingen annans.

I den världen är det jag som styr, det är jag som bestämmer. Allting är möjligt. Där vet jag vad som är rätt och vad det är som är fel. Jag vet hur jag agerar i den verkliga världen och jag vet precis hur andra människor uppfattar det. Hur dem uppfattar allt. Ord, handlingar, skratt.

Jag vet att jag har en trygghet i mig själv och att jag alltid finns där för mig. Men ändå, trots allt det, så önskar jag ibland -om än väldigt ofta- att det fanns en människa som var den där andra rösten i mina tankar. Någon som är precis som den, precis som den andra delen av mig och talar om allting självklart för mig. Liksom, någon som alltid finns där för en som bara lyssnar utan att döma.

Visst, jag har ju min pojkvän. Men det är inte alltid det räcker. Varje människa behöver vänner. Det är ett känt faktum. Vänner, bekanta…vad som helst. Några människor som inte är familj som står en nära. Som älskar en för den man är och alla fel och brister som man äger. Det är sant.

Lika sant som det faktum att jag aldrig haft en riktig vän.  Hur ensam ska en människa egentligen få känna sig?