Livet är allt bra konstigt ibland, att en sak så naturligt kan leda till en annan, så naturligt att man inte ens märker det – även fast det som händer är det som man väntar sig minst.

Så var det i alla fall då DET hände. När det mest oförutsägbara och oväntade hände. När du var otrogen mot mig. Jag är då glad att du ångrade det och sa förlåt. Hade du inte gjort det så hade det inte varit vi två nu. Men det är det. Och snart så har det varit vi i ett halvår. Det känns helt fantastiskt. Nästan overkligt, för tiden har gått så fort..så fort.

Men jag tänkte berätta för dig, eller mig, om hur det skedde. Det där, som hände.

Det var då när jag litade ohämnat på dig. Då när jag litade på dig så mycket att jag inte hade det lilla minsta problem med att du drev med en tjej om att du var kåt i henne och ville ligga med henne. För du sa ju till mig att du bara drev med henne. Bara drev, så som du gillade att driva med tjejer. Jag hade heller inga problem med att du träffade henne ensam heller.

Ingenting hände, du träffade henne, pratade med henne – och ni var bara kompisar för dig.

Men sen en gång så hade ni bestämt att ni skulle se en film tillsammans, bara ni två, hemma hos dig. Jag gick med på det, för jag visste ju att ingenting skulle hända.

Det gjorde det inte heller, trodde jag. Någon dag senare fick jag reda på att du hade smekt henne mellan benen.

Då rasade allting samman. Jag visste inte vem du var längre. Jag visste inte ens om du hade drivit med henne eller varit seriös. Jag visste ingenting, inte om jag kunde lita på dina ord. ”Jag älskar dig, Linda. Snälla förlåt mig, jag ångrar det. Jag vet inte varför det blev så, det bara blev så.”

Jag visste inte om jag kunde lita på dina ord. Jag kunde knappt se på dig utan att bli äcklad. Dina händer var för evigt smutsiga i mina ögon. Smutsiga och äckliga.

Den natten sov jag i soffan och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Fast jag förstod att du verkligen ångrade alltihopa och att du verkligen älskade mig – på riktigt, när jag sa att du fick välja mellan henne och mig. Du tänkte inte efter. Du gav mig en kram, sa att du älskade mig, sen skrev du till henne att du inte ville ha något med henne att göra mera. Det gjorde mig så glad. Så glad. Jag sa till dig att jag ville se vad ni skrivit till varandra, sen gick jag ut och la mig i soffan.

Nästa morgon vaknade jag tidigt, det var så förbaskat varmt i det där rummet. Jag ville att du skulle vakna, jag ville att du skulle visa mig samma kärlek som igår.

Men det gjorde du inte, du gav mig bara mobilen sa ”du ville läsa” sen gick du ut och rökte. Jag läste, blev förbannad. Gick ut och sa till dig att idag åker jag hem och du sa, vresigt, okej. Jag gick in och stängde dörren efter mig, för varje steg från dörren jag tog började tårarna rinna. Jag grät, Kristina frågade vad det var, jag sa att jag ville vara själv och gick och låste in mig på toan där jag satt och grät jag vet inte hur länge. Efter ett tag kom min lillasyster med hans mobil och sa att jag nog borde se vad han skrivit till henne. Men jag ville inte, hon fortsatte tjata…så jag öppnade dörren och läste. La sen ut mobilen, stängde dörren och fortsatte gråta. Sen kom din mamma, min svärmor, kramade om mig och frågade vad det var. Jag visste inte hur jag skulle säga det. Men på något sätt så gjorde jag det ändå, sen gick hon och pratade med dig.

Av någon anledning gick jag ut från toan sen, kanske för att det vart tråkigt att sitta där. Jag minns inte. Men när jag gått ut därifrån kom du rätt emot mig, din blick var så öm, så öm…jag såg att du var ledsen och förvirrad. Men jag ville inte se dig. Jag ville inte…så jag gick in på toan igen och smällde igen dörren efter mig.

Sen minns jag inte vad som hände. Vi pratade, och bestämde oss för att försöka ta oss igenom det hära, för att sen kunna lägga allting bakom oss.

Några dagar efter dagen efter kommer jag aldrig att glömma, jag stekte köttbullar och kokade makaroner åt oss. Men ingen av oss hade direkt någon aptit. Vi pratade knappt med varandra. Sen sa någon något, och det slutade med att vi kramade varandra och grät.

Grät över det som hänt, och över förvirringen efteråt – för att vi inte vet vad vi skulle ta oss till för att allting skulle bli som vanligt igen. Jag glömmer aldrig hur hård, mjuk, stabil och trygg dina kramar var den kvällen. Jag älskade dem, och jag bestämde mig för att jag aldrig någonsin skulle ge upp och låta dig försvinna ifrån mig. Jag älskade dig alldeles för mycket – och  det gör jag fortfarande.

***

Nu, idag, knappt en månad senare, är allting så gott som vanligt igen. Vi träffas, sover över, pratar och ligger med varandra igen. Dock sitter spåren fortfarande kvar, hos mig i alla fall. I tilliten. Än kan jag inte riktigt lita på dig, aldrig kommer jag kunna lita på dig så mycket som jag gjorde innan. Kanske var det bra att det där hände, kanske hade det hänt förr eller senare ändå.

Häromkvällen satt jag ute ensam och rökte, du låg och sov uppe i min säng – och plötslig slog en tanke mig, så självklart och ren.

Vill du behålla honom så måste du lita på honom.

Det förändrade allt. Nu kan jag lita på dig igen, inte lika mycket som förut. Men mer, än vad jag gjorde innan den tanken.

Jag älskar dig, Niklas. ♥

Du och jag, min kära ♥