Människan behöver kärlek, uppmärksamhet, bekräftelse för att hon ska kunna vara lycklig.

Och just nu..NU..idag och igår och dagen före det osv. är jag i större behov av just det än aldrig förr.

Jag vet inte varför, kanske har mitt självfötroende blivit skadat, min ork kanske har fått sig en törn..eller så är jag helt enkelt bara ensam.

Allting känns bara så meningslöst. Och svårt. Men jag tvingar mig själv till att ta dagen med ett leénde, göra det bästa jag kan av den. Efter min förmåga.

Men det känns bara så fel…..det finns ingen kärlek över till mig. Jag ger, men får inget tillbaka. Fast det är mitt egna fel, jag öppnar mig inte. Men det är därför att jag inte litar på er. Förlåt, men jag kan inte lita..lita på att det jag säger stannar hos den jag pratar med. Och jag tror inte att någon skulle förstå. Men det kanske ni gör…?

Fast det kan ju inte jag veta ?

Jag känner mig bara så ensam. Alla försvinner..en efter en. Men jag vet inte vems fel det är..om det är mitt eller någonannans.