Jag är omogen, jag är någon annan än den jag var förut.
Jag har fått temperament, och det omdömme om mig själv och andra, har försvunnit. Gått upp i rök.
Jag vet inte vart det tagit vägen, men jag ska hitta det, det borde inte vara så svårt. Det är trots allt jag själv som är borta, ute på vift.
Hur svårt kan det vara att säga vad man tycker ?
Att klä sig i det man vill ?
Att strunta i vad andra tycker ?
Och finnas där för andra, när dom har det svårt ?
Det är svårt. Det är bland det svåraste som finns, och alla gör sitt bästa. Och förlåt alla ni som måste stå ut med mina tafatta försök att hjälpa. Mina tafatta försök att vara mig själv.
Men jag blev hämtad från avgrunden, och resan gick alldeles för fort. Jag hann inte med, och se vad det var jag höll på med, vem jag höll på att bli.
Jag har lärt mig en sak i alla fall, och det är att säga nej.
♥