Okej. Hon hatar mig. Och jag fattar inte varför.

Hon skickade en kompis till mig för att fråga varför jag var sur på henne. Det är bara ett problem, jag är inte sur på henne. Visst, jag har en väldigt god anledning till att vara sur på henne..men det är jag inte. För det var inte hennes fel…det var mitt eget.

Det var inte deras fel att de började se rakt igenom mig och behandla mig som luft. Det var mitt eget. Att jag slutade vara social efter skolan gjorde att de tröttnade på mig. Så jag får helt enkelt skylla mig själv at jag tog bussen hem varje dag utan att dra till ungdomsgården eller till någon kompis. Det var felet, och det som avgjorde om jag skulle få vara med  även i skolan.

Det är anledningen till att jag skulle vara sur på henne.. och det är jag inte. Det är hon som är sur på mig. Sen fick jag höra att jag har snackat skit om henne.

-Ööh…okej..? Var min första tanke. För jag har inget minne av att jag har gjort det. Om hon skickar sin kompis igen, ska jag be henne fråga henne vad det är jag har sagt. För det skulle jag gärna vilja veta. Hon går runt och bär på en ilska mot mig, och jag vet knappt vad det är jag har gjort henne.

Om hon ändå kunde säga till mig vad jag har gjort, mer i detalj, och säga vad hon vill att jag ska göra. För det funkar inte att gå runt och, ja, ogilla någon hela tiden. Ingen mår bra av det, varken hon eller jag. Eller någon av dom runt om oss. Eller hur?

Det enda jag känner för henne är en version av respekt. Den här tjejen är sig själv utan att bry sig om vad andra tycker. Och det beundrar jag. Hon är helt olik mig, som tänker på vad andra ska tycka om mig. Och det suger, men det går att vänja av sig med. Fast det blir nog svårt att styra in sina tankar på en annan bana än den som de vilat på under en viss tid.

Men du kanske har förstått vad det är jag vill få fram, att någon är sur på mig och enligt mig har hon ingen anledning till att vara det…