Ibland tänker jag att jag borde stöta ifrån mig alla, att jag ska leva resten av mitt liv i ensamhet och att jag inte är redo än. Att jag är trasig, hjälplös. Som om att jag inte skulle ha någon rätt till kärlek, att ta plats och vara en del av något.

Då vill jag bara gråta. För jag vill inte att det ska vara så och jag vet inte vad jag kan göra åt det. Ingenting jag har gjort hittills verkar ju ha fungerat. Samtidigt vill jag inte göra någonting åt det.