Julafton är över för i år, nu väntar nyår. Jag känner mig tragisk. För första gången på ganska länge saknar jag någon på riktigt. Inte på det där ”jag känner mig ensam, var med mig” sättet utan… ”om du varit här nu hade du gjort/sagt så där, vi hade kunnat prata om ingenting hela natten” sättet.

Jag är redo att satsa. Att mena allvar. Det känns så bra.