Är för förnuftig för att falla helt. Jag har varit nära så många gånger men aldrig tagit mig ända fram. Vilket jag borde vara glad för. Kan ändå inte undgå att undra om det hade varit annorlunda om jag hade pratat med någon eller om min uppväxt/tillvaro varit något annat.

Om jag kunnat minnas att mina föräldrar bråkat, hade jag då varit bättre på att säga ifrån, ta plats och göra min röst hörd?

Om någon hade märkt att jag började dra mig undan och pratat med mig om det, hade mitt beteende/personlighet idag varit annorlunda? För jag märkte inget, jag visste nog inte ens att man kunde mista sina vänner.

Om jag sett mina föräldrar umgås med andra människor, hade jag då varit bättre på att ha kvar relationer och haft det lättare socialt?

Om…. men nu är det inte så. Så frågan är vad jag ska göra. Inget jag gjort hittills har fungerat i längden, är som att man alltid kommer tillbaka till ruta 1. Till där man först började, och jag vet inte varför eller hur jag kommer tillbaka. En dag är man där igen och måste bygga upp sig själv igen. Grät förra veckan och allt jag kunde tänka var ‘varför blev det så här? hur blev det så här? varför kom det tillbaka?’

Ja… varför kom det tillbaka. Är inte ens säker på vad ‘det’ är för något.