Imorgon är det första dagen på sista året i gymnasiet. Shit. Det här är året jag ska bli vuxen på riktigt. Gå ut skolan, skaffa körkort, flytta hemifrån, jobba. Wow. Tycker inte det var så länge sedans jag satt i klassrummet i 3:an och tänkte att det var så himla långt kvar tills man skulle börja 7:an. Så långt borta att det kändes som om den dagen aldrig skulle komma. Men det gjorde den, det gjorde också dagen man gick ut 9:an. Nu när jag sitter här förstår jag hur fort tiden egentligen har gått, alla dessa arton år, och hur mycket jag har gått igenom. Varje dag som gått har format mig till den jag är idag, alla människor som har kommit och gått har alla bidragit med någonting. På både gott och ont.

Idag är jag starkare än någonsin.

Idag vet jag en hel del saker som jag önskar att jag hade vetat alla de dagar som varit – de dagar jag hade behövt stå upp och öppnat käften. Då jag borde ha stått upp för mig själv och tagit den plats jag förtjänar, bett fler människor dra åt helvete, talat om för dem hur mycket de sårat mig och hur mycket jag tyckte om dem.

Det finns så mycket jag ångrar att jag inte gjorde och de ögonblicken kommer alltid finnas kvar hos mig och göra mig arg och ledsen. Men jag har åtminstone lyckats lära mig att inte vara rädd för att vara ensam. Det blir bättre, det blir det alltid.. och finns inte de personer man behöver så kommer dem. Så småningom, när man inte letar. Ofta byts personerna i ens närhet ut och man kan inget annat än hoppas på att dem kommer stanna.