Jag känner mig så jävla ensam just nu.

Jag försöker bygga upp mig själv, göra mig stark. Så att jag orkar och klarar av allt det nya. Jag försöker intala mig själv att jag duger precis som jag är och att jag är lika mycket värd som alla andra. Att vad jag än väljer att göra så är det okej. Vad jag än säger, så är det okej. För jag är accepterad och omtyckt. Eller ? Atleast I hope so.. sen att Kent spelar i bakgrunden gör ju inte precis att mina känslor blir svagare. Nejnej, snarare tvärtom.

Men jag ska ta mig igenom det här. Jag är stark och jag är vacker.

***

Haha… så löjligt. Hittade det här påbörjade inlägget i utkastet. Önskar att jag hade skrivit klart det, eller kanske var det just precis vad jag hade gjort – jag ville kanske inte just då publicera det. Men vem bryr sig?

Det var väldigt tröstande att läsa just nu.