Hej.

Har ni varit med om att livet känns overkligt? Eller att ni inte riktigt har grepp om det? Allting är bra och så, men jag förstår inte. Jag måste vara mycket mer än vad jag tror att jag är och ändå tror jag inte att jag räcker till. På det sociala planet alltså. De senaste dagarna har jag tänkt en hel del och jag har bl.a. kommit fram till att jag inte mår bra av att vara hemma såhär länge. Jag är sjuk, förkyld..feber..hela det köret, ni vet.

Livet är enkelt. Allt som händer är meningen att det ska hända. Vi räcker alla till, precis så som vi är. Det gäller bara att vi vågar prata. Tror att det är svårt att lära känna mig. Liksom, de ”vänner” som finns i mitt liv har funnits där under en tid och våra relationer står stilla på samma plan.

Ibland tror jag inte att jag är värd att vara med, värd att yttra mig eller vara med och skapa minnen. Vad skulle det möjligtvis kunna tjäna till? Och jag skulle knappast kunna bidra med någonting positivt heller. Någonting som folk minns, – för jag är ingen, jag har inget.

Åter igen har jag stigit in i identitetskrisen. Alldeles nyss hade jag kontroll över mitt liv. Ingenting var nytt, jag visste vart jag hade allt och hur allt fungerade. Nu är allting så nytt. Det är som att börja om igen, från ruta ett med att bygga upp ett liv.

Men jag har ingen jävla aning om ifall jag kommer klara av det!!!!!!!!. Varför inte? Jo, därför att jag har inte den energin eller samtalsförmågan som krävs.