Ibland saknar jag honom. Missförstå mig inte nu, jag saknar honom hela tiden. Men jag menar liksom, honom. Killen jag  lärde känna. Jag vet inte om jag träffar honom så ofta när jag träffar honom, nu är det liksom bara någon annan, fången inuti hans kropp. Jag saknar honom verkligen. Jag saknar hur han skrev ”god natt, puss & kram” på kvällen innan han somnade. Jag saknar att han varje dag frågar hur jag mår. Jag saknar honom. Han pratar inte ens som killen jag en gång lärde känna. Det är som om att han är borta. Puts veck.

Och jag mår sämre och sämre för varje dag som går. Ensammare också. Jag känner mig bortglömd, oälskad. Av alla. Ingen bryr sig längre. Jag hatar mig själv, jag hatar mitt liv och jag kommer aldrig någon sin kunna bli vacker eller få en riktig vän. Och det, det är ingenting annat än sanningen.