Åh, älskling. Det kan inte bli bättre än så här. Ingenting kan bli bättre än det som du och jag har. Det finns ingen och ingenting som kan ersätta dig. Du är magisk. Underbar. Jag kommer aldrig att sluta älska dig, aldrig någonsin. Du är den som jag vill leva mitt liv med, det är dig som jag vill utforska framtiden med. Älskling. Jag kan inget annat än hoppas på att du står ut med alla mina små egenheter. Alla mina fel och brister. Och jag hoppas att du förlåter mig för att jag berättar att jag många gånger känner mig otillräcklig och fel. Jag känner mig som om att jag inte är tillräckligt bra för dig, som om att jag borde göra mer och ge mer – till dig, för din skull. Känslan när jag är utan dig kan inte förklaras med ord. Det finns inga ord som med rättvisa kan förklara den smärtan. Den smärtan som är en enorm saknad efter dig och tomheten som din frånvaro lämnar efter sig. Det är inte okej, det är läskigt att det ska behöva göra så ont. Och jag hatar allt det som hindrar mig från att vara hos dig, min fåfänga, blyghet och uppenbarligen en oförmåga att anpassa mig till vissa förändringar. Du vet vad det är jag menar, jag har berättat för dig.

Men jag antar att jag inte har något val. Jag måste komma över det någon gång, jag måste lära mig, jag måste ge mig och bara låta allting flyta på. Ta tag i saker och göra en förändring.

Jag kommer till dig nästa vecka. Jag lovar.

Min kärlek till dig gör det omöjligt för mig att håla mig ifrån dig. Jag måste komma till dig. Vara hos dig, vara med dig, älska med dig.

Jag vill inget hellre än att vara Den Rätta för dig. Jag vill inget hellre än att vara den perfekta flickvännen. Du vet, hon som alltid finns där, hon som litar på dig, hon som inte är svartsjuk/avundsjuk, hon som gör uppoffringar.

Allt för dig, min älskling. Enbart därför att du är mitt allt, min älskling. Utan dig är jag ingenting.

Jag älskar dig, helt enkelt.