Vet inte vad jag ska göra. Vet inte vart jag ska vända mig. Vet inte vart jag kan gömma mig. Jag vet ingenting.

Det känns som om att jag försvinner. Bort från världen. Längre in inom mig själv. Bort från dig. Jag har kommit på mig själv med att längta till den där gränsen då allting bara brister och man inte vill vara med längre. Är det gränsen så långt borta som jag alltid har trott? Att det behövs en taskig uppväxt och alldeles för jättestora fel vägval här i livet och dåliga tankar om en själv för att komma dit. Men behövs verkligen den gigantiska mängd av det som jag alltid har föreställt mig? Jag vet inte. För jag har aldrig kommit dit. Aldrig. Hade jag varit mindre förnuftigare än vad jag faktiskt är, i mina tankar om mig, så hade jag nog varit där för länge sedans. Men nu är jag förnuftig. Jag vet att om jag någonsin kommer nå den gränsen så kommer jag att ha orsakat hela vägen dit av mina egna kreativa och uppmärksamhetshungriga händer. Och sen, efteråt. Bara några sekunder från att det är för sent så kommer jag att ångra allt. Precis allt. Vartenda litet ord och varenda handling som blivit fel.

Men sanningen är den att jag innerst inne vill. Det är faktiskt så. I nuläget. Jag känner inte mig själv längre. Mitt liv har alltid brukat se ut på ett helt annat sätt. Mer socialt och ensamt. Inte osocialt och kärleksfullt.