Hej.

Mitt namn är Linda Johansson och jag har några funderingar angående mig själv, livet och människorna i min närhet.

Det finns några stycken som ligger mig närmast i mitt s.k. stora hjärta. Niklas är ju förstås den som tar upp mest plats, mest tankar och mest känslor i egenskap av min älskling. Marcus och Annlo. Jag tycker mest om att umgås när det är vi fyra, det är nästan magiskt. Nästan för bra för att vara sant.

Resten då? Jag har ju egentligen hur många vänner som helst, men då kommer vi till den stora frågan: Vilka är egentligen mina vänner?

Som svar på den frågan vet jag inte riktigt vad jag ska ge dig, för jag antar att jag faktiskt inte vet. Men en vän…det är för mig en människa som man tycker om att umgås med och litar på. Dock så finns det så många flera jag tycker om att umgås med än dem som jag litar på. Antar att jag egentligen inte litar på någon. Inte ens Niklas, även fast jag säger det till honom.

Och varför ska det vara så svårt att vara glad, rolig och social?

På det planet måste jag nog faktiskt erkänna att jag inte räcker till. Det är ingenting att förneka, jag är alldeles för medveten om det själv. Antagligen därför att jag jämför mig själv med andra. Hur folk reagerar när dem är glada, hur de beter sig när de säger någonting och sen hur dem gör med mig.

Det enda jag kommer fram till är att jag inte räcker till, trots allt. Tror inte att det faktiskt är någon som egentligen bryr sig om mig. Jag är bara en i mängden, lite originell men ingen speciell.

Vad vill jag göra med mitt liv?

Vad har jag för drömmar?

Har jag egentligen några drömmar. Som är mina liksom. Tror inte det. Jag är för fast i nuet och det enda jag vill just nu är att leva hela mitt liv tillsammans med Niklas…sen bryr jag mig faktiskt inte så överdrivet mycket om resten. Vart jag ska bo, vad jag ska jobba med, om jag vill ha barn…vart jag vill åka på semester.

Det jag vill är att kunna vara ensam ibland utan att vara orolig över att något ska hända, att någon ska komma emellan.

Antar att det är den jag är. Nedstämd, instängd i mig själv. Läppar som ler, ögon som gråter.

Ögon som gråter svarta, våta tårar. Men varför faller dem?

Det är just det dem inte gör, men jag har den känslan…att jag bara vill gråta. Jag vet inte ens varför jag vill det. Kanske därför att mitt självförtroende eller min självkänsla är helt åt helvete just nu. Jag har tappat greppet om mig själv, om verkligheten, mina drömmar. Min livsstil är en helt annan än mot vad den var för bara någon månad sedans.

15 år. Mitt i tonåren. Kanske är det så det ska vara, man växer upp liksom. Lär sig vem man är och hur man tar hand om sig själv. Man blir mer och mer självständig.

Naiv. Det är just vad jag är. Men om det en dag skulle försvinna från mina egenskaper, vad skulle då hända med mig? Jag har alltid varit naiv, positiv, optimistisk. Stark helt enkelt, kanske.

Jag finns här för dig så länge som du behöver mig

Människor kommer och människor går. Dem man umgås med byts ut, rätt sakta faktiskt. Inte så lätt att märka. Kanske inte så mycket att påpeka heller, eftersom att det faktiskt är självklart.

För vad som än har hänt är allt mitt fel

Tro vad du vill, men det är så. Har alltid varit så, så som det ter sig i slutändan eller i mitt medvetande. Därför är jag så noga med att alltid göra det som känns rätt.

Jag vet att du har mycket roligare när du är med andra, vem som helst, än när du är med mig. Fast vi har ju våra stunder, du och jag.

Älskling, det vi mest av allt vill ha är någonting som aldrig kan bli vårt