Jag har varit lite smått deprimerad lite av och till i en vecka nu, och jag kan inte sätta fingret på vad det är som är fel.

Jag har för mig att jag förut skrev ”jag är glad, men inte lycklig”, det stämmer nog in ganska bra även nu.

Fast jag har det bra, så bra det bara kan bli, jag har en vän som jämt finns där för mig, och jag har en pojkvän som älskar mig, och jag älskar honom minst lika mycket. Med trots det så är jag inte .. lycklig ..

Och det skäms jag för, för .. jag vet inte, jo för jag har ingenting att klaga över, egentligen

Men ändå så är jag nere, ändå så är jag ledsen, och det kan nog bero på att jag inte kan acceptera mig själv för den jag är.

Jag tror faktiskt att det är det som är problemet, jag vågar inte stå för den jag är. Jag vågar inte stå på mig, och säga vad jag egentligen tycker.

Det är där skon klämmer, och jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Okej, förlåt, det där var en lögn. Jag vet visst vad jag måste göra, och det är att stå för den jag är.

Jag vet att alla är precis lika mycket värda, att allas drömmar är precis lika mycket värda, att alla har en egen åsikt och vilja som dom står för, och kan berätta för andra om.

Och alla är värda att vara lyckliga.

Jag har bara lite svårt att inse att det även inkluderar mig, för jag har alltid tänkt ”bara hon/han är glad, så är allt bra”, men jag glömde bort att känna efter om jag verkligen var glad. Om jag verkligen var lycklig. Den lilla detaljen glömde jag bort .. och vad gäller mina åsikter .. jag behöll dom för mig själv, för i slutändan slutar det jämt med att jag har fel. Det spelar ingen roll vad det gäller, jag har ändå fel, i slutet.

Intressen .. jag har nog aldrig riktigt haft något intresse som jag började med för att det var min idé, eller något intresse jag var bra på. Egentligen inte, eller jo .. fotbollen .. det började jag på för att jag ville, men jag sög, så jag la av.

Dansen, det var min kompis som ville börja på det, men hon ville inte göra det själv, så hon övertalade mig till att börja med henne. Hennes entusiasm var allt som behövdes för att jag också skulle känna samma glädje, trodde jag. Sanningen är den att jag var glad för att hon var det, inte för att jag var det.

Sen har jag ju ritat lite också, men det är inget som är min grej .. jag målar ju bara av från tidningar, och någon som kan rita, han/hon målar på fri hand.

Skrivningen, jag har alltid vetat att jag har en talang för ord. Stava dom, och bygga ihop dom till meningar. Men jag har aldrig riktigt trott på det, det var i 6:an, alla i klassen skulle skriva en varsin novell. En lärare sa till mig ”vilket språk du har! man vill bara läsa mer!” Men jag kunde inte tro på henne, för min novell var inte av dom bästa jag skrivit. Och så skrev hon väl ändå till alla, eller ?          

Men äh, va fan .. det blev i alla fall som en självklarhet för mig att jag inte kan något som jag försöker mig på, att om jag provade något nytt så skulle det bara bli ett fiasko, och jag kunde inte vara bäst eller bättre än någon annan på något.

Jag var alltså ingen i mina ögon, jag var bara någon som levde idag men som skulle vara bortglömd imorgon.

Och så är det väl fortfarande, antar jag .. för jag tror inte att jag kan klara av något. I mina ögon är jag som ett glas. Genomskilning, tråkig, utan personlighet och talanger, intressen kunskap. Bara någon man kan se rätt igenom.

Det är så det ser ut i mitt huvud, jag är ingen.