Jag känner att jag måste vara alla tillags, och om någon blir besviken på mig så kommer denna någon att vända mig ryggen och gå någonannanstans.
Om det händer, igen och på riktigt med någon jag träffar var dag, är jag rädd att en del av mitt hjärta kan komma att brista.
Det kommer att gå av i två, och endast hänga sammanlänkade via två tunna sytrådar. Det är vad som kommer att hända med mig i sådana fall.
Jag är glad.
Men aldrig lycklig. Inte på riktigt ialla fall. Jag minns inte när jag senast såg på någon utan att tänka ”tänk om det här är sista gången vi ses”. Det kan ju inte jag veta om det är det eller inte. Kanske var det sista gången innan vi gick på jullov som jag såg ”MO” för sista gången. Eller sista gången som ”AL” skickade ett sms till mig.
Kanske har jag börjat ta allting för givet, ialla fall idag. Att jag inte behöver ställa upp på allt som dom vill, och att det ibland till och med kan vara okej att näst intill ignorera dom. Men det känns bara fel. Som om det stärker deras vilja att skita i mig. Fast det är ju sant också..fast en gång? Nej jag vet inte..men jag hoppas att det inte betyder något särskilt för dom.
Klart att det inte gör..vem skulle bry sig om eller förstå hur jag känner det?
Vem?
Ingen jag känner ialla fall..jag fattar inte hur de kan gilla mig så mycket. Jag är ju bara dryg, fel och falsk. Och inte ens på långa vägar är jag värd att få vistas i deras bekantskapskretsel. Men det förstår dom inte..dom tror att det är tvärtom. Dom vet inte vem jag är, det vet inte jag själv ens en gång. Det känns som om jag inte har någonting som symboliserar jag. ”ML” har sin musik..och varje gång jag lyssnar på Slipknot tänker jag på honom och undrar vad det var som gick fel mellan oss. Fast det vet jag..jag vill bara inte inse det. Jag var för rädd för att ta det första steget. Så enkelt är det bara.
Om jag bara hade frågat han hade saker och ting kanske varit annorlunda.
”OL” är han som jag ser upp till, han vet inte om det och ingen annan heller för den delen, men jg beundrar killen. Han är så cool och så vågar han göra det han vill istället för det han måste.
Han röker, dricker och skolkar.
Det är inte så en förebild ska vara, tro inte att jag inte vet det, men själva hans utstrålning. Han är sig själv, och bryr sig inte om vad andra tycker. Han lever i nuet och tar var dag så som den kommer, han har roligt till skillnad från mig som sitter stilla på en stol hela dagarna och lyssnar på allt babbel som lärarna predikar om. Varför kan man inte få välja ett yrke och sen lära sig hur det går till..?
Man behöver ju inte direkt ett flera år långt utbildnings schema för att förstå det.
Eller?
Fast det beror ju på vad det är för sorts jobb. Man behöver all denna studie i vilket jobb som helst, och då främst för att inte bli lurad och förd bakom ljuset. Lite överdrivet är det hära med skolan ändå..och det att dom drar ner på lärare och pengar till skolan gör ju inte precis saken bättre.
Jag skulle kunna fortsätta i evigheter men jag tror att vi sätter punkt här.
PUNKT och God Jul ;D <33