Jag fattar inte riktigt varför.

Men jag finner färgen svart tröstande. Trygg. Och den känns som hemma.

Mörka, sorgliga bilder med mycket känsla är fasinerande.  Typ. Du kanske vet vad jag menar, tryggheten att veta att något okänt känns så välbekant. Det låter overkligt, omöjligt och kanske till och med dumt. Men jag känner mig hemma bland allt det mörka och det dunkla. Bland det som finns, men inte så många tänker på att det faktiskt existerar. Det låter sjukt, i know. But that’s what i feel inside, and noone can changs that. Noone in whole damed world!