Bottnen på den sjudande oceanen som härjat över mitt liv var närmare ytan än vad jag alltid trott.

Det mörka vattnet som först verkade vara flera meter djupt, visade sig bara nå mig till midjan. Men det hade räckt för att få mig att tappa självbefattningen och sjunka djupare inom mig själv än vad jag någonsin gjort förut. Det hade inte funnits något möjlig sätt att sakta vada tillbaks mot det normala. Mot den verklighet jag saknade så mycket.

I alla fall om ingen sträckte fram en hjälpande hand, och drog mig tillbaks från den mörka kylan som sargat mitt hjärta med tankar och handlingar som säkert inte gjorde min situation lättare att uthärda.

Men jag var för feg för att doppa mig helt, och bara låta allt vara och acceptera verkligheten jag levde i. Det kunde jag inte, för jag ville veta vad jag gjort för fel. Och hur det börjat.

Det låter knäppt. Men jag har inte en aning om hur stormen började.

Inte en susning.

Bara att jag en dag vaknade, och då var ovädret över mig och det hade inte en tanke på att försvinna.

Kanske hade jag varit för optimistisk och trott att solen kunde skina över mig år efter år.

Jag halkade på en sten och hela jag sjönk ner under ytan. Jag skrubbade upp ett sår som vållade mig mycket smärta. Sedan sjönk jag längre ner i djupet, längre än tidigare, och jag kunde inte simma tillbaks upp till ytan. Substansen runt om mig var för tunn och döv för att mina fingrar skulle kunna gripa tag i den.

Där stannade jag. Och jag kunde inte förmå mig till att öppna munnen och yttra ett enda litet ord, men rädsla för vilka förödande konsekvenser det kunde få.

‘Nej’.

Att det ska vara så svårt.

Sedan hände det som jag inte trott var möjligt. Någon ryckte upp mig ur dvalan jag själv försänkt mig i.

Jag kunde sitta nära stranden nu. Och stormen hade nästan dragit förbi, bara några envisa vågor drog i mig och försökte dra mig tillbaka till djupet. Varje gång som det hände, och jag nästan låtit mig dras med tillbaks var min räddare där och släpade med mig tillbaks mot torra land. Men runt en meter från den inbjudande stranden släppte min hjälte mig och sa att jag var för tung att bära, att jag måste klara mig själv.

Då kom den starkaste vågen av dem alla och drog och slet i mig tills jag var helt söndertrasad och grät av alla de stenar den dragit med sig och släppt på min sedan länge ömma själ. Med mina sista krafter ställde jag mig upp och skrek det lilla ordet som så länge bott inom mig.

‘NEJ!’

Det blev helt tyst och vågorna lämnade mig ifred, och jag kunde i lugn och ro gå de sista stegen mot den varma sanden.