Imorgon händer det. Allvaret börjar igen efter så många lat-dagar som bara har gått till spillo. Under hela, jäkla sommarlovet har jag inte gjort en enda minnesvärd sak. Allt har bara varit som det brukar. Men det var bättre än förra sommaren. Det kan jag lova dig.

Förra sommaren svek självförtroendet mig totalt. Det liksom bara flög ut och lämnade mig över en natt. Och jag fattar inte hur det blev så, ingen hade ju gjort mig något. Kanske att det började med tanken ‘ingen vill va med mig’. Men nu i efterhand har jag ingen aning om var den kom ifrån. Kanske var det så att ingen ringde till mig och undrade om vi kunde hitta på någonting. Men jag kunde ju lika gärna ha ringt någon, men det gjorde inte. Kanske ville jag att de skulle komma till mig, och inte tvärtom. Som en trött lejoninna som väntar på sitt byte..

Men den sommaren är förlänge sedans glömd. Av alla. Även av mig, fast den ibland hugger till innom mig och får mig att lova mig själv att något sådant aldrig ska få hända igen. Aldrig.