Jag hatade mitt liv. Jag var allt annat än snygg och schysst.

Jag hade skolios och finnar. Och det satte ner mitt självförtroende på noll.

Jag slutade helt att träffa omvärlden efter skoltid. Till sist blev jag tjejen som man bara träffade i skolan, hon som bara fanns där. Hon som inte sa något, bara var glad om hon fick vara med. Och det slutade med att ingen sa hej till mig på morgonen. En kväll grät jag till och med, men bestämde mig för att dra till ungdomsgården nästa dag…

…men det var ett misstag.

Jag gjorde bort mig, och var allmänt tråkig. Nu i efterhand fattar jag inte varför jag försökte vara med dom som frös ut mig. De ville ju inte ha mig, så varför skulle jag då vilja ha dom? Men det var ju i och för sig mitt fel att det blev som det blev. Jag slutade bry mig om att vara social. Och eftersom att jag inte frågade någon av dom om dom ville hitta på något, så frågade inte dom mig. Visst låter det ganska rimligt?

Sen var det klassresan. Guud vad jag INTE såg fram emot den. Men det blev bättre än vad jag hade förväntat mig..jag sket i tjejerna och strövade istället omkring på egenhand.

Några killar lät mig hänga med dom. Det var riktigt schysst gjort. Det var det verkligen. Ibland undrar jag om inte killar ändå är schysstare än tjejer…