Vad du än gör, så lita inte på mig.

Vem som helst, men inte mig.

Jag sviker dig.

Det finns ingen ursäkt till varför jag gör det, det bara är så.

Jag antar att jag bara är sån.

Det är antagligen därför ingen vill veta av mig.

Därför att jag är en stor, fet och ful svikare.

Och jag hatar det. Jag hatar att vara en svikare, men jag kan inte ändra på mig. Det skulle jag kunna göra, om jag visste HUR jag svek folk. Och när jag gjort det. Det är det enda jag behöver veta för att kunna ändra mig. Men det vet jag inte, så jag ändrar mig varje vecka för att se om jag blivit någon bättre.

Hittills har det inte funkat. Och jag fattar fortfarande ingenting.

Jag trodde att det skulle bli som en dröm att börja sjuan, att nya möjligheter skulle ligga framför mina fötter och leda med mig på den lyckliga vägen.

Men tydligen så var mina förhoppningar allt annat än sanna.

Jag blev mer ensam än jag någonsin varit förut, när jag kom upp hit insåg jag hur många och bra kompisar jag haft. Hur bra de varit, de som svek mig genom att vända mig ryggen.

Det gjorde ont i mig då, att få veta att jag haft det bra under den tid när jag trott jag varit som allra ensammats.

Men jag har bestämt mig. Jag ska skaffa en vän. Hur mycket jag än måste offra för det. Hur mycket jag än måste stå ut med, bara det är någon som inte ignorerar mig fullständigt och vänder på klacken när jag sätter min fot innanför tröskeln.

Det är drömmen jag drömmer om natten. Att bli älskad av någon för den jag är.

Men det är svårt, och jag har inte lyckats än. Inte efter tre månader, så jag kommer väl aldrig att nå målet jag så tappert strävar mot utan att släppa en tår nedför mina kinder.

Men var ska jag börja?

Det funkar tydligen inte med att ändra mig varje vecka.

Jag vill bara veta hur jag har svikit alla så hårt som jag har gjort. Då hade jag kunnat åtgärda min miss och allt skulle bli som vanligt igen.

Mina gamla vänner vill inte ha mig längre, men jag vill ha dem och jag älskar dem för vad de gjort för mig.

Men de verkar ha glömt mig, eller inte precis glömt mig, de ignorerar mig ju så de kan inte ha glömt mig.

Inte helt illa fall…

Kanske borde jag ta kontakt med tjejen som sitter längst bak, alltid tyst och ensam.

Nej! Aldrig.

Hon är en tönt. En stor tönt, som tror att alla ska gilla henne bara för att hon hänger med i modet. För att hon sminkar sig varje dag.

Hon fortsätter med det dag efter dag, att hon inte inser att hon är en stor tönt som bara vill dra åt sig uppmärksamhet! Tjejen, ge dig! Du är fel. Och så tror hon att hon e så smart också. Alltid lämnar hon in läxan dagen efter att vi fått dem. Patetiskt.

Jag la ifrån mig pennan och reste mig upp från den sköna sängen. Det gjorde ont i handleden efter allt skrivande. Mamma ropade att maten var kvar, så jag tog de få stegen till dörren för att sedan gå nedför trappan.

På vägen mellan sängen och trappan kastade jag en snabb blick i spegeln och stannade tvärt.

Tjejen som stirrade tillbaks på mig med bruna ögon såg trött ut. Utmattad. ‘Antagligen för allt skrivande’, tänkte jag. Håret var uppsatt i en prydlig svans, och mascaran hade kletat ut sig lite under ögonen. Jag försökte ta bort det med fingret, men det gick inte.

Då kom jag att tänka på tjejen längst bak i klassrummet.

Hennes mascara var alltid lite utkletad. Jag hade gråtit över min ensamhet för första gången någonsin innan jag började skriva. Kanske var det samma sak med henne. Att hon grät en skvätt innan hon gick till skolan. Att hon var ensam, och alltid hade varit det. Alltså, en mycket värre ensamhet än min egen. Så himla mycket värre. Jag kunde inte utesluta tanken på att den kanske var så grov och obarmhärtig att försöka bota att hon gett upp hoppet om att någonsin lyckas. Det skulle förklara att hon alltid var så, så, perfekt. Hon försökte passa in, smälta in i mängden och skaffa i alla fall en vän hon kunde lite på. En vän som inte skulle vända henne ryggen efter ett halvår.

Jag hade varit så självisk.

Hela tiden hade jag gått runt och grubblat på hur jag kunde hitta en lösning på min ensamhet. Jag hade varit så upptagen av det, att jag inte sett att någon annan led av samma krämpa. Fast värre. Mycket värre.

- Ge dig, mumlade jag till tjejen i spegeln som var jag. Du är fel, sluta vara så självisk.

Jag och hon var vävda av samma stoff, vi försökte ändra på oss för att passa in och för att kanske kunna få en vän.

Jag hade bestämt mig.

Jag skulle snacka med tjejen imorgon. Och hoppas av hela mitt hjärta på att vi kunde knyta ett livslångt vänskapsband.