Hej.

Det har gått några år sedans sist. Jag är nu 23 år, singel och bor i en etta med mina katter Rosa och Legolas. Jag hade glömt av att jag hade den här platsen, jag saknar nog ändå tiden då jag brukade skriva av mig. Sist jag gjorde det var när jag sist skrev någonting här. Läste igenom gamla inlägg och insåg att jag hade glömt bort hur jag brukade må och tänka. Mycket finns kvar hos mig än idag och jag insåg att det inte alls är nytt, det är gammalt. Sånt jag alltid har haft inom mig.

Och jag känner en sån stor sorg och vördnad – respekt kanske – över mitt yngre jag som har tacklat så mycket, ville så mycket, som vågade och aldrig gav upp. Tack. Det blev bättre.

”och i mitt bröst bor en trasig flicka, hon sjunger om drömmar, slår på mitt hjärta”                              – Julia Frej

 Mår jag dåligt på riktigt? Tänk om det faktiskt är någonting inom mig som är trasigt på riktigt? Behöver jag hjälp? Jag känner mig konstant mer eller mindre stressad och nästan aldrig utvilad. Är det så ångest känns eller är det så livet är för alla? Jag trodde att jag mådde bra.

Jag är åter på ruta ett. Som bekant varar ingenting som är eller skulle kunna vara bra särskilt länge. Det tar slut. Är det verkligen bra om det tar slut? Är det ens rätt plats för mig då? Eller är jag bara oförmögen till att hålla någonting vid liv? Jag tänker på både kärlek och vänskap. Jag hade en fin kille och en vänskapskrets som jag började känna mig hemma i, nu är båda borta och jag försöker åter hitta en plats bland vänner som jag kan känna mig trygg i och kalla min.

Jag kommer på mig själv nästan dagligen med att tänka att jag är så skör just nu. Att det är nära till punkten där jag inte orkar hålla mig uppe längre. Det har varit ett jobbigt år.

Direkt efteråt tänker jag att jag inte kan falla helt, att jag inte vet hur man gör. Min livskraft är för stark. Samtidigt längtar jag efter den dagen då jag kan släppa taget och sluta bry mig. Inom mig känner jag att dagen då hopplösheten tar över och jag inte orkar börja om igen kommer komma. Det kan dröja två månader, fem år eller nästan hela min livstid. Allt jag vet är att den mörkaste tiden ännu inte har kommit.

Jag pratar inte om självmord, det har jag aldrig syftat till på den här bloggen. Det är någonting annat som jag inte har något ord för. Depression kanske. Destruktivitet, likgiltighet.. ingen aning.

I mitt förhållande kände jag mig inte sedd, inte åtrådd, inte att det fanns tid för mig. Det bidrog mycket till att jag inte kunde öppna mig. I efterhand har jag förstått att jag inte då förstod själv hur dåligt jag faktiskt mådde, så jag kanske inte ens kände att jag hade något att öppna upp mig om. Jag minns inte. Jag drev mig själv till punkten där jag tog slut. Jag hade ingenting kvar inom mig att ge. Ingen kärlek, ingen förståelse, ingen respekt.                                                                            Idag, nästan ett halvår senare, finns det fortfarande inte plats för någon i mitt hjärta och jag måste anstränga mig för att bry mig om andra.                                                                                                     Jag har efteråt också kunnat se att detta inte var första gången jag förstått allvaret förrän det värsta varit över.

Det finns en textrad i kents låt m.”I ditt stora hjärta börjar slagen bli små”                                          Prick så känns det. För varje år som går och för varje person som passerar så känner jag bokstavligen hur utrymmet inom mig krymper. Jag brukade känna att där fanns obegränsat med ovillkorlig kärlek och empati att ge. Nu snart finns det knappt plats kvar för mig.                                                                                                                                                                                                              Efter att det tog slut så orkade jag inte försöka vara vettig. Jag hade ingen lust till det, ville inte. Jag ville ha roligt. Dricka rödvin, laga mat och ligga. Så jag gjorde det. Ett råd till mitt framtida jag: ha aldrig en vän som kk.

Jag är livrädd men ändå lugn. Rådlös och målmedveten. Det är nytt och samtidigt så himla välbekant. Mörkret som jag tidigare kallat det. På nåt vis så vet jag att jag kommer klara mig, jag kommer alltid att ha mig själv. Det har jag alltid haft och kanske är det det enda jag verkligen, på riktigt, någonsin har känt mig trygg i. Allt med en gnutta tvivel, såklart.

Även fast jag mår rätt kasst nu så mår jag ändå bättre än vad jag gjorde innan sommaren. Jag vet inte om den vetskapen känns bra.