Inatt kan inte jag sova, jag känner massa jag inte vet vad jag ska göra med.

Jag misslyckades med mina två senaste försök att bli så som jag vill kunna vara; social och spontan. Jag tog själv initiativet till att åka bort och jag försökte verkligen att vilja vara med men det gick inte hela vägen… kanske blev det för mycket. Jag gjorde det som för att visa för mig själv och andra hur jag vill att 2016 ska vara; socialt osv. Den kvällen grät jag för att jag var så less på mig själv och för att jag var rädd – jag hade inte varit med om min reaktion tidigare. Vi kom till en ”fest” där det var mer än dubbelt så många mot vad vi förväntade oss.. det var väldigt överväldigande och jag kände ingen. Jag hade tankar som sa att jag inte borde vara där, att ingen bryr sig i vem jag är, att jag är överflödig och att jag inte borde ha kommit… alla runt bordet verkade så glada och bekväma. Självklara liksom. Jag lyssnade på flera olika samtal och röster runt bordet men fick inget sammanhang, när dem skrattade var det som att det slog hårt i mitt ansikte och som om det blev svart när jag blinkade. Påträngande bekanta känslor/tankar om att jag inte hade det som dem hade. Sen blev det som att det vart svårt att andas och tårarna kom.. jag fick lov att gå därifrån. Kärleken kom efter mig, gav mig en kram och sa att han förstod att jag tyckte det var för mycket folk. Jag gick bort från honom, mumlade något så jag skulle få vara ifred och undrade utan att fråga vad det var han förstod när inte jag gjorde det. Dagen efter ville jag bara få allt ogjort och åka hem. Jag pratade aldrig om vad som hade hänt även fast jag ville.

Skrev tidigare i bloggen; ”ibland tänker jag att jag borde stöta ifrån mig alla, att jag ska leva resten av mitt liv i ensamhet. Att jag är trasig, hjälplös. Som om att jag inte skulle ha någon rätt till kärlek, att ta plats och vara en del av något.” Det är sjukt hur bra det stämmer än även fast det är nästan ett år sedans jag skrev det. 

Jag är rädd att om jag inte börjar dela med av mig mer så kommer vi inte att ha så mycket mer framför oss. Det är svårt och jag vet inte om jag vet varför det är det. Jag känner mig så avlägsen och långt ifrån den personen som betyder mest. Vi umgås inte utanför lägenheten, vi ligger inte och det stör mig. Vet inte om jag har sagt det så han förstår.

Jag frågar inte om jag kan vara med,  jag talar inte om när jag behöver dig. Minns att jag brukade prata mer förut.

Jag läste någonstans att social ångest handlar om en rädsla att bli avvisad och negativt bemött, och jag känner att det hade nog inte kunnat varit mer sant.. jag är så rädd att bli behandlad som jag blivit tidigare.. av personer som inte längre finns i mitt liv. Av personer som inte är du.

Jag kan inte säga det här så du får läsa det istället.