På sistone har jag lyssnat en del på kent och känt verkligheten komma ifatt. Jag lever på rutiner och på att inte tänka så mycket på hur jag mår, på vad jag saknar. Tror inte jag skulle orka ta mig igenom veckorna om jag gjorde det, är rädd för att fastna i ett negativt, självömkande mönster.

Jag är lättirriterad och bitter, måste sluta med det innan min trygghet försvinner. Innan kärleken försvinner… jag börjar känna mig ensam igen. Instängd, isolerad. Som så många tidigare december-månader. Jag minns förra vintern, jag minns hur orolig jag var i somras över att det skulle bli så igen. Deppigt. Hittills har jag klarat det bra, inte okej och inte jättebra – men bra. Jag tar mig fortfarande upp ur sängen.

Den stora skillnaden är att jag trivs på jobbet.. så mycket bättre än vad jag någonsin har trivts i skolan.