Hej.

Började känna mig lite nere. Jag tänker på kärlek. Det känns som om att det inte är någonting för mig. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna bli kär igen. Jag förstår inte varför jag ens skulle vilja bli det igen. Och det är okej, det gör mig inget. Kärleken är kanske inte till för alla.

Hej.

Det har gått några år sedans sist. Jag är nu 23 år, singel och bor i en etta med mina katter Rosa och Legolas. Jag hade glömt av att jag hade den här platsen, jag saknar nog ändå tiden då jag brukade skriva av mig. Sist jag gjorde det var när jag sist skrev någonting här. Läste igenom gamla inlägg och insåg att jag hade glömt bort hur jag brukade må och tänka. Mycket finns kvar hos mig än idag och jag insåg att det inte alls är nytt, det är gammalt. Sånt jag alltid har haft inom mig.

Och jag känner en sån stor sorg och vördnad – respekt kanske – över mitt yngre jag som har tacklat så mycket, ville så mycket, som vågade och aldrig gav upp. Tack. Det blev bättre.

”och i mitt bröst bor en trasig flicka, hon sjunger om drömmar, slår på mitt hjärta”                              – Julia Frej

 Mår jag dåligt på riktigt? Tänk om det faktiskt är någonting inom mig som är trasigt på riktigt? Behöver jag hjälp? Jag känner mig konstant mer eller mindre stressad och nästan aldrig utvilad. Är det så ångest känns eller är det så livet är för alla? Jag trodde att jag mådde bra.

Jag är åter på ruta ett. Som bekant varar ingenting som är eller skulle kunna vara bra särskilt länge. Det tar slut. Är det verkligen bra om det tar slut? Är det ens rätt plats för mig då? Eller är jag bara oförmögen till att hålla någonting vid liv? Jag tänker på både kärlek och vänskap. Jag hade en fin kille och en vänskapskrets som jag började känna mig hemma i, nu är båda borta och jag försöker åter hitta en plats bland vänner som jag kan känna mig trygg i och kalla min.

Jag kommer på mig själv nästan dagligen med att tänka att jag är så skör just nu. Att det är nära till punkten där jag inte orkar hålla mig uppe längre. Det har varit ett jobbigt år.

Direkt efteråt tänker jag att jag inte kan falla helt, att jag inte vet hur man gör. Min livskraft är för stark. Samtidigt längtar jag efter den dagen då jag kan släppa taget och sluta bry mig. Inom mig känner jag att dagen då hopplösheten tar över och jag inte orkar börja om igen kommer komma. Det kan dröja två månader, fem år eller nästan hela min livstid. Allt jag vet är att den mörkaste tiden ännu inte har kommit.

Jag pratar inte om självmord, det har jag aldrig syftat till på den här bloggen. Det är någonting annat som jag inte har något ord för. Depression kanske. Destruktivitet, likgiltighet.. ingen aning.

I mitt förhållande kände jag mig inte sedd, inte åtrådd, inte att det fanns tid för mig. Det bidrog mycket till att jag inte kunde öppna mig. I efterhand har jag förstått att jag inte då förstod själv hur dåligt jag faktiskt mådde, så jag kanske inte ens kände att jag hade något att öppna upp mig om. Jag minns inte. Jag drev mig själv till punkten där jag tog slut. Jag hade ingenting kvar inom mig att ge. Ingen kärlek, ingen förståelse, ingen respekt.                                                                            Idag, nästan ett halvår senare, finns det fortfarande inte plats för någon i mitt hjärta och jag måste anstränga mig för att bry mig om andra.                                                                                                     Jag har efteråt också kunnat se att detta inte var första gången jag förstått allvaret förrän det värsta varit över.

Det finns en textrad i kents låt m.”I ditt stora hjärta börjar slagen bli små”                                          Prick så känns det. För varje år som går och för varje person som passerar så känner jag bokstavligen hur utrymmet inom mig krymper. Jag brukade känna att där fanns obegränsat med ovillkorlig kärlek och empati att ge. Nu snart finns det knappt plats kvar för mig.                                                                                                                                                                                                              Efter att det tog slut så orkade jag inte försöka vara vettig. Jag hade ingen lust till det, ville inte. Jag ville ha roligt. Dricka rödvin, laga mat och ligga. Så jag gjorde det. Ett råd till mitt framtida jag: ha aldrig en vän som kk.

Jag är livrädd men ändå lugn. Rådlös och målmedveten. Det är nytt och samtidigt så himla välbekant. Mörkret som jag tidigare kallat det. På nåt vis så vet jag att jag kommer klara mig, jag kommer alltid att ha mig själv. Det har jag alltid haft och kanske är det det enda jag verkligen, på riktigt, någonsin har känt mig trygg i. Allt med en gnutta tvivel, såklart.

Även fast jag mår rätt kasst nu så mår jag ändå bättre än vad jag gjorde innan sommaren. Jag vet inte om den vetskapen känns bra.

Jag tror att jag äntligen kan vara nära några ”nyårs-mål”.. det var svårt i år. Förra året fick jag allt jag ville ha. Jobb, lägenhet, sambo, träning, kost…

Inför 2016 nudå;

*Inte vara så bunden till klockan och dagar

- stanna uppe längre om jag vill, inte tänka på jobbet när jag är ledig, inga måsten gällande träning (kvantitet, variation, särskilda dagar)

*Skapa minnen

- Mer bio, utemat, resor, konserter, vänner, vin, middagar, spela datorspel

*Regelbundenhet

- Träna 3 ggr/veckan

- Äta med jämna mellanrum och mat jag vet jag mår bra av (för magkänslan & IBSens skull)

*Inte överanalysera/tänka

-kläder, skor, hår, piercingar, relationer, träning, mat, musik

Inatt kan inte jag sova, jag känner massa jag inte vet vad jag ska göra med.

Jag misslyckades med mina två senaste försök att bli så som jag vill kunna vara; social och spontan. Jag tog själv initiativet till att åka bort och jag försökte verkligen att vilja vara med men det gick inte hela vägen… kanske blev det för mycket. Jag gjorde det som för att visa för mig själv och andra hur jag vill att 2016 ska vara; socialt osv. Den kvällen grät jag för att jag var så less på mig själv och för att jag var rädd – jag hade inte varit med om min reaktion tidigare. Vi kom till en ”fest” där det var mer än dubbelt så många mot vad vi förväntade oss.. det var väldigt överväldigande och jag kände ingen. Jag hade tankar som sa att jag inte borde vara där, att ingen bryr sig i vem jag är, att jag är överflödig och att jag inte borde ha kommit… alla runt bordet verkade så glada och bekväma. Självklara liksom. Jag lyssnade på flera olika samtal och röster runt bordet men fick inget sammanhang, när dem skrattade var det som att det slog hårt i mitt ansikte och som om det blev svart när jag blinkade. Påträngande bekanta känslor/tankar om att jag inte hade det som dem hade. Sen blev det som att det vart svårt att andas och tårarna kom.. jag fick lov att gå därifrån. Kärleken kom efter mig, gav mig en kram och sa att han förstod att jag tyckte det var för mycket folk. Jag gick bort från honom, mumlade något så jag skulle få vara ifred och undrade utan att fråga vad det var han förstod när inte jag gjorde det. Dagen efter ville jag bara få allt ogjort och åka hem. Jag pratade aldrig om vad som hade hänt även fast jag ville.

Skrev tidigare i bloggen; ”ibland tänker jag att jag borde stöta ifrån mig alla, att jag ska leva resten av mitt liv i ensamhet. Att jag är trasig, hjälplös. Som om att jag inte skulle ha någon rätt till kärlek, att ta plats och vara en del av något.” Det är sjukt hur bra det stämmer än även fast det är nästan ett år sedans jag skrev det. 

Jag är rädd att om jag inte börjar dela med av mig mer så kommer vi inte att ha så mycket mer framför oss. Det är svårt och jag vet inte om jag vet varför det är det. Jag känner mig så avlägsen och långt ifrån den personen som betyder mest. Vi umgås inte utanför lägenheten, vi ligger inte och det stör mig. Vet inte om jag har sagt det så han förstår.

Jag frågar inte om jag kan vara med,  jag talar inte om när jag behöver dig. Minns att jag brukade prata mer förut.

Jag läste någonstans att social ångest handlar om en rädsla att bli avvisad och negativt bemött, och jag känner att det hade nog inte kunnat varit mer sant.. jag är så rädd att bli behandlad som jag blivit tidigare.. av personer som inte längre finns i mitt liv. Av personer som inte är du.

Jag kan inte säga det här så du får läsa det istället.

Idag är det nyårsafton. Jag vill vara ensam, lyssna på kent och gråta.. vill inte vara så destruktiv så ska bara göra de två första. Det känns inte som nyårsafton, jag brukar ha en sån tydlig känsla av avslut och möjligheter. Men inte nu, det hade kunnat varit vilken dag som helst.

Jag tror inte jag har några förhoppningar eller drömmar inför 2016.. jag vill bara överleva, ta mig igenom. Jag är fortfarande rädd för att det igen ska komma en tid då jag har svårt att se meningen med tillvaron, den borde redan ha kommit men den gjorde inte det. Eller så gjorde den det? Jag var hemma från jobbet en vecka tidigare den här hösten med känslan att jag inte ville mer, det och lite feber då.

Jag har gjort det jag drömde om förra nyåret.

Nu drömmer jag bara om att flytta, men jag undrar om det bara skulle vara att fly från problemen?

Gott nytt år.

Under 2016 vill jag hitta beslutsamheten/målmedvetenheten/envisheten jag hade 2014 och behålla den lugna inställningen jag haft större delen av 2015.

Jag åkte hit med tankar om att det är så här jag vill att mitt 2016 ska vara; spontant, socialt, roligt, gemenskapligt.

Men jag fixade det inte.

Har läst inlägg som jag skrev förra julen och reagerar på hur annorlunda mitt liv är. Idag har jag det jag då drömde om och kanske lite till. Under det här året har jag uppfyllt målen jag satte upp på nyårsafton utan att tänka på dem… kom faktiskt inte ihåg att jag skrivit det inlägget när jag läste det.

Förra året hade jag haft jullov i några dagar och brottades med träning, mattankar och ensamhetskänslor. Idag kommer de delarna av livet mer naturligt.. jag tränar regelbundet utan att det krävs särskilt mycket av mig – det är roligt och givande. Jag har en sundare inställning än någonsin tidigare till maten och min IBS är förvånansvärt ”bra”.. jag misstänker att det har en hel del att göra med att jag själv står för alla mina måltider. Jag känner mig inte ensam. Jag har en sambo, två katter och gemenskap på jobbet. Livet är ganska underbart om man inte skrapar så hårt på den.

***

Relationer är svåra. Det är svårt att alltid kommunicera, känna närhet, att öppna sig och släppa in.

Har alltid trott att jag är enkel att komma nära, men har för ett par månader sedans insett att det är precis raka motsatsen. Att det är väldigt svårt för jag släpper inte in någon, jag delar inte med mig.

På sistone har jag lyssnat en del på kent och känt verkligheten komma ifatt. Jag lever på rutiner och på att inte tänka så mycket på hur jag mår, på vad jag saknar. Tror inte jag skulle orka ta mig igenom veckorna om jag gjorde det, är rädd för att fastna i ett negativt, självömkande mönster.

Jag är lättirriterad och bitter, måste sluta med det innan min trygghet försvinner. Innan kärleken försvinner… jag börjar känna mig ensam igen. Instängd, isolerad. Som så många tidigare december-månader. Jag minns förra vintern, jag minns hur orolig jag var i somras över att det skulle bli så igen. Deppigt. Hittills har jag klarat det bra, inte okej och inte jättebra – men bra. Jag tar mig fortfarande upp ur sängen.

Den stora skillnaden är att jag trivs på jobbet.. så mycket bättre än vad jag någonsin har trivts i skolan.